Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fel att någon låt vann - alls

Annons

Det är inte bara så att fel låt vann. Det är fel att någon låt vinner. Åtminstone i SVT, som inte borde ägna sig åt Melodifestivalen.

Jag hamnade i en skrikmatch på en fest förra helgen. Om public service. Eller rättare sagt rimligheten i att public service använder licenspengar till Robinson och Melodifestivalen.

Men ge sig på Melodifestivalen och Robinson gör ju bara en fests verklige party-wrecker och jag blev förstås vederbörligen nedkämpad. Svär i kyrkan gör man inte utan att någon driver ut den onda anden.

Själva sättet att utmäta TV-skatt har storebrorsinslag. Det finns något av 1743 års fönsterskatt bakom skattebasen. En långsökt konstruktion. Den som har en tv-apparat måste betala 1740 kronor per år till staten. Det är lag på det. Oavsett om innehavaren någonsin tittar på SVT:s kanaler eller bara använder TV:n till sin DVD-spelare och ungarnas Nintendospel. Det är faktiskt värre än så. Som tv-apparat räknar byråkraterna också video, videokamera och dator med tv-kort. Betala! Tills nyligen pejlade storebror in det elektromagnetiska fältet din apparat avger. Nu knackar han dörr i stället.

SVT får sitt Uppdrag av Riksdagen. Tanken är att tv som medium kan tillföra samhället humanistiska och demokratiska värden - om det finns verkligt bra tv-program. En djupt sympatisk tanke. Vi har alla bevis på att de kommersiella krafterna inte vill ägna sig åt kvalitetsprogram. Ganska snabbt efter att radiovågorna släpptes fria uppstod idiotradion - kanaler med speedade programledare som verkar ha gått rakt in i radiostudion från sin obs-klass, hotas uppenbarligen med sparken om de inte 16 gånger i timmen upprepar en förutbestämd ordföljd om att man nu rattat in kanalen som spelar värdelös musik jämt. Studio Ett är knappast gångbart för McDonald's. (Intressanta kommersiella nischkanaler finns bara i Stockholm). Och ändå skulle jag likt Voltaire dö för att babbel och skval-kanaler ska få sända. För luften ska vara fri. Det har med något så grundläggande som yttrandefrihet att göra.

I public service-uppföljningen 2000 heter det att SVT betraktar underhållning som ett viktigt "instrument för att stärka kulturell och social gemenskap". Vad menas? Ska både farfar och den finniga tonåringen kunna titta på Melodifestivalen? SVT ska "ge upplevelser och stimulera fantasin och därigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse". Vad menas? Ska jobbarkompisar ska bli passionerat osams om vem av Östermalms-Jan eller Tatuerar-Jan som är en värdig Robinson? Vilka mål avseende social och kulturell gemenskap uppnås av de här programmen?

Förr kunde SVT försvara och förklara sin ambition att underhålla och förströ med att om alla program i SVT skulle vara "seriösa" skulle tv bli ointressant som medium för vanligt folk. Fanns inte Nygammalt skulle ingen se Dokument utifrån, var tanken. Nu finns flera kanaler. Publiken sträcker sig efter sina fjärrkontroller. Den struntar i om det står en fyra eller en tvåa uppe till höger i rutan. De vill se de program de har utbyte av. Gott så. Men på SVT har tiden stått still.

Naturligtvis skulle inte program med lättare underhållning upphöra om inte licenspengar användes för att göra dem. Därför kan SVT med varm hand ge TV4 Melodifestivalen och Robinson och satsa pengarna på att göra ännu bättre program med humanistiska och demokratiska värden. Bara så kan det som borde vara skatte-, inte licensfinansierad, tv försvaras.

Mer läsning

Annons