Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fast i sitt eget berättargrepp

Annons

Huvudpersonen i denna Charlotte Bradys första roman (hon har tidigare gett ut diktsamlingar) vill inte vara med i berättelsen. Hon har så fullt upp med vardagslivet, barnen, sysslorna, detaljerna.

Hon heter Viveka, är svenskfödd tvåbarnsmamma bosatt i New York efter den 11 september och hennes dygn skildras genom Berättarens ögon.

Varje kapitel är ett klockslag. Berättaren missar inga detaljer, låter inte Viveka undslippa livet när hon helst vill drömma sig bort och ur det som är berättelsen och samtidigt hennes vardag. Greppen gör synligt en blygsamhet som närmast kan jämföras med 30-talismens svenska arbetarförfattare, samma anspråkslöshet fanns till exempel hos Moa Martinsons mamma när hon fick läsa Mor gifter sig.

Ett "Äsch, inte ska väl jag synas i någon bok, jag har ju inte gjort nåt... "

På så sätt är greppet bra och det bjuder också på nya infall, som att låta läsaren fylla i sina egna ord på blankrader här och var. På slutet önskas läsaren lycka till.

Kanske hade ett förlåt varit bättre. För det här är outhärdligt seg läsning, trots en bra idé. Brady uppehåller sig alldeles för länge vid vardagssaker, lekparken och tvätten som ska strykas eller bara promenader längs olika gator utan att det mynnar ut i något.

Däremellan flyter hon iväg i långa utläggningar om att man måste fånga dagen och att ingen kan vara en perfekt förälder.

Otroligt tradigt.

Språket är långsamt utforskande och manar till en långsam eftertanke som aldrig vill infinna sig.

Enda gången intresset bränner till är när Viveka tänker tillbaka på de fördomar hon mött som vit hustru till en svart man och som mamma till mörkhyade barn. Men där får hon inte vara länge, för den allsmäktiga Berättaren styr in henne på vardagsspåret igen.

Det är synd.

Om huvudpersonen kunnat bryta sig ur berättargreppet hade hon kunnat bli mer verklig.

KARIN JANSON

Mer läsning

Annons