Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Får alla vara med i Dalarna?

Annons

Det bra och dåliga med tryggheten i Dalarna. Det skriver Marit Bergman om i tidningen Dalamyter. "Så fort man försökte hitta på något annat än att gå till Rättviksparken och supa skallen i små, små bitar så kom det liksom alltid något i vägen. Det är ändå tryggast med hembränt i ett baksäte".

Hon skriver om kärleken också; "ett tryck över bröstet när du ser ett berg som välver sig i en viss form. En viss sorts grön som bara finns i gräset vid Siljan. En viss sorts blå som himlen har, eller ännu hellre grå som ibland, vissa julikvällar. (...) Dalarna-det sorgligaste och vackraste jag vet".

Syftet med Dalamyter är uppenbarligen att problematisera innehållet i begreppet Dalarna. Tyvärr har ju det kommit att bli synonymt med allmogekultur i Siljansbygden och Västerdalarna, trots att Dalarna geografiskt är så mycket större och trots att finnmarks- och brukskulturdelarna av länet därmed utesluts.

-Vi vill inte ta kål på de här föreställningarna eller beskriva dem. I stället vill vi ge nya infallsvinklar och förklara dem, säger Anna Hagland, som skrivit artikeln Den röda stugan.

På punkt efter punkt visar Dalamyter att företeelser som uppfattas som grundmurat genuina i själva verket är importerade, sentida eller konstruerade av ideologiska skäl.

Ann-Lie Sahlin visar grundligt hur icke-representativ för Dalarna och hur internationellt orienterad Carl Larsson-gården är. Hagland visar att det är vanligare med rödmålade hus i Dalarna nu än under slutet av 1800-talet och att rödfärg inte behövs för att bevara trä.

-Omålade timmerhus håller lika bra. Rödfärgen var från början kosmetik-husägarna målade över sin tjära för att det skulle likna tegel, säger Hagland.

Sockendräkterna har oftare fått inslag som en följd av handelsvägar och individuella initiativ än vad folk tror-det handlar inte om någon platsbunden organisk förändring, långsam över tid.

-Det finns en romantiserad bild av hur de tillverkades. I dag finns det en hållning som går ut på att allt ska tillverkas för hand, när folk redan på 1800-talet köpte tyger och var glada åt att kunna sy på maskin, säger Kerstin Ankert.

Cecilia Östergren konstaterar i sin artikel om folkmusik att "spelmän påpekar ofta att låtarna de spelar är gamla, med värderingen att ju äldre dess bättre". Lif Anders polska skrevs i själva verket av den tyske hovkapellisten Esser. Senbarock och wienklassicism gav tydliga avtryck i det som kallas folkmusik.

-Melodigodset är gemensamt för hela Europa, sedan görs det om i regionala varianter.

I såväl sockendräktsbruk som folkmusik är attityderna öppnare än särskilt på 1970-talet. Då utkämpades veritabla strider om kjollängder och spelsätt. Fast spelsätten i den historiska tid det hänvisades till kunde vara litet hur som helst och kjollängderna varierade.

Det var ju vänsterradikaler som var aktiva i Gröna vågen och som återupptäckte folkmusiken. Men särskilt revolutionära var de inte. Snarare kulturkonservativa.

-Någon kallade mig "nationalmasochist". De tyckte inte att jag skulle rota i det gamla och hitta de här sakerna, berättar Östergren.

Och hur tillåtande är Dalarna med sina föreställningar egentligen? Länsteaterchef Astrid Assefa upplevde att några tyckte det var underbart att hon med etiopisk pappa och värmländsk mamma häromåret höll midsommartalet i Sammilsdal, iförd Leksandsdräkt.

Medan andra ansåg att det bara är de som kommer från socknen som får ha dräkten.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons