Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantasilös smörja

Annons

Upplägget är numera klassiskt - förmodligen var tv-versionen av I Spy banbrytande när det gällde att bryta ner rasbarriärer under ett segregerat 60-tal. En smått tafatt vit kille tvingas till motvilligt samarbete med en svart kille med väloljad käft - den roll som Eddie Murphy byggt sin allt mer dalande karriär på.

Murphy spelar en osympatisk och självupptagen boxare som engageras i ett hemligt uppdrag tillsammans med Owen Wilsons spion. Faktum är att han är så dryg och osympatisk att man hoppas att han blir skjuten varje scen han är med i. Det finns heller inte någon som helst spänning eller gnista mellan Murphys och Wilsons karaktärer.

Vad som då skulle kunna rädda filmen är små kul spionprylar. Spionkomedier ska vara proppade med fiffiga och oväntade tekniska manicker. Prylarna i I Spy är knappt fiffiga alls. Det är pinsamt tydligt att det filmen lider mest av är bristen på fantasi. En dödssynd.

Det finns en scen som är riktigt rolig - när Wilson ska stöta på sin snygga spionpartner. Med snillrik hjälp av Murphy förmås han, omedveten om det själv, att citera texten till Marwin Gayes Sexual healing. Det är faktiskt roligare än det låter.

Men humorn ligger oftare i nivå med att ungerska kvinnor inte rakar sig under armarna.

Det sorgligaste är dock att se hur Malcolm McDowells talang missbrukas gång på gång. Kan ingen rädda

honom från dessa trista skurkroller i usla B-filmer. Snälla?

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons