Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fame sitter som gjuten

Annons

Den som kan sin tv-, film- och musikalhistoria är naturligtvis inte obekant med Fame. 1980 kom filmen och sedan kunde man följa Coco, Bruno, Leroy och alla de andra i en mäkta populär tv-serie. Att göra en scenmusikal på samma tema är ett helt logiskt steg. En mer tacksam miljö för en musikal än en artistskola får man leta efter.

Den uppsättning som nu turnerar i Sverige hade premiär på Oscarsteatern i Stockholm förra våren och spelades i höstas i Malmö.

Karaktärerna är andra än i filmen och serien, men typerna är desamma. Här finns plugghästen, överklassnobben, nörden, den streetsmarte. Alla är naturligtvis stereotyper på gränsen till pappfigurer, men ska man nå ut även till bakersta raden finns inget utrymme för finlir. Ibland blir det faktiskt lite billigt, som att den tjocka tjejen alltid äter godis och kakor.

Handlingen i Fame är mer eller mindre en rad lösryckta scener staplade på varandra, från den första scenens koreograferade förvirring när eleverna är nya på skolan. Efter hand växer ett sammanhang fram och karaktärerna får mer liv. Hårt arbete gäller och för dem som försöker ta genvägar går det illa.

Det mest kända namnet i ensemblen är Andrés Esteche, men han är egentligen inte mer framträdande än någon annan.

Starkast lyser nog Alexander Larsson, som den kaxige (men innerst inne mjuke) Tyrone. Han står för ett par suveränt spektakulära dansnummer.

Alla tuffingar är förresten mjuka innerst inne - några skurkar finns inte på skolan.

Lite svårt är det att höra texterna ibland, både i talade scener och sångnummer, men det blir bättre efter ett tag.

Handlingen är dock mindre viktig än musiken och framförandet när det gäller en show av det här slaget. Den lever på det senare. Och det fungerar faktiskt utmärkt. Det mesta sitter som gjutet, både sång- och dansnummer.

Musiken är kanske inte så minnesvärd.

Förutom det klassiska ledmotivet finns det faktiskt inte en enda låt som fastnat.

Ledmotivet sitter däremot som en smäck, både inkorporerad i handlingen och som mäktig avslutning.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons