Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Falun genom Markis de Sades ögon

Annons

Den 20 juli 1774 ger sig berättaren i Ernestine av från den dåtida världens navel, Paris, för att resa mot ett lika fjärran som exotiskt land vid jordens rand. Alltså Sverige, dit beundraren av Gustav Vasa, Kristina och hjältekonungen Karl XII anländer - ett helt år senare.

Givetvis skarvar den gode markisen. Liksom flertalet reseskildrare under 1700-talet låter han fantasin skena iväg när reskunskapen saknas.

Markis de Sade var aldrig i närheten av det Sverige han i hyllande lyriska ordalag skildrar i Ernestine, en novell, närmast en kortroman, som ingick i berättelsesamlingen Kärlekens brott, heroiska och tragiska berättelser, utgiven i Paris år 1800.

Markis de Sade var då redan (ö)känd, men ville genom publiceringen framstå som en riktig, respektabel författare. Onekligen erbjuder Ernestine något helt annat - och betydligt beskedligare - än de beryktade pornografiska verken.

Ernestine är en tidstypisk berättelse om den fördärvlige adelsmannen Oxtiern som blir besatt av en ung, vacker flicka, Ernestine, vars hjärta emellertid redan är upptaget av den ädle, men oadlige Herman.

Adelsmannen smider ränker tillsammans med den lika fördärvliga fru Scholtz, som i sin tur trånar efter Herman. Onda saker väntar de unga tu i denna våldsamma melodram som för tankarna till Laclos klassiska brevroman Farliga förbindelser från 1782.

Markis de Sade tillhör annars det fåtal författare som håller vad hans få men desto mer eldfängda beundrare utlovar: förmågan att chockera.

Som i den länge totalförbjudna romanen De 120 dagarna i Sodom, utgiven på svenska häromåret (också på förlaget Vertigo). Sodom är inte så mycket en roman som en nitisk, närmast pedantiskt genomförd katalog över alla tänkbara, samt inte så få otänkbara, sexuella variationer.

Eller om man så vill - perversioner. I jämförelse är Ernestine rena Kittyboken, därtill mer engagerande. Inte en obscenitet så långt ögat läser (men några kan anas mellan raderna).

Skojigast är Ernestine genom den smått fantastiska skildringen av Sverige i allmänhet och gruvan i Falun i synnerhet.

Det är i gruvan utanför Falun, kallad Taperg, som berättaren träffar den vedervärdige adelsmannen. Oxtiern har dömts till livstids straffarbete för sina hemska brott (han våldtar Ernestine samtidigt som han låter avrätta hennes älskade Herman).

Markis de Sade fantiserar som en förtida Jules Vernes. Den underjordiska gruvan är stor som en mindre stad, har gator och torg, kapell och värdshus, polis och rentav domare, precis som "Europas mest civiliserade städer".

Den som undrar var markis de Sade fick allt från rekommenderas översättaren Else Marie Güdel-Bruhners uttömmande efterord (sannolikt lånade de Sade gruvnamnet Taperg från den småländska gruvan Taberg).

Själv förundras jag mest över gruvkrogen som vid sidan stapelvarorna öl och torkad fisk erbjuder ett bröd gjort på "havremjöl blandat med bark av gran och björk samt halmstrån och vilda rötter".

Låter intressant.

Magkärvt.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons