Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Falun Folkmusik Festival

Annons

På FFF-scenen Magasinet spelas det världsmusik i sina mer "vådliga former" om man ska tro festivalprogrammet. Och det kanske man ska, för när Ranrike spelmän allt annat än "sparkar" i gång festivalen på Dansbanan så är det med folkmusik i sin allra ovådligaste form.

Det är polska, polka, schottis och "lübeckare" (särdeles långsam schottis) ur den Bohuslänska spelmansrepertoaren, framfört av ett spelmanslag, prydligt klädda, utan dräkter.

Och i förkvällssolen fylls så sakta dansbanan på av både glada amatörer och proffsdansare. Skira strängtoner från nyckelharpan skingras i luften. Otränade fötter känner in takten. Som en riktig eftermiddagskonsert.

Utan att luras för mycket kan man nog slå fast att festivalen inleddes ganska ljudsvagt. Ungefär samtidigt spelade flöjtisten Olle Lindvall och gitarristen Göran Månsson på Dalarnas museum. De möttes för första gången på en scen i Falun under minifestivalen "Etno" tidigare i år och planerar redan nu en platta ihop.

Det är lätt att förstå. Blockflöjten och den akustiska gitarren blir ett väldigt vackert par när de drillar lite stumt, sida vid sida. Med de minst sagt sällsynta instrumenten kontrabasblockflöjten och subkontrabasblockflöjten har Olle Lindvall två veritabla etno-maskiner. Det bildas etnoljud som får håret att korva sig bara han tar på dem. Han blåser, slår och knäpper fram ambienta ljudmattor, rent elektronmusikflimmer och diggeridoo-funk. Med sin svängiga låt "Tokryck" kommer han nog så nära en hit man kan komma med en kontrabasklarinett.

Om man ignorerar de ständiga mollskalorna så spelar Lindvall och Månsson stundtals extremt ljudsvag bebop. Att inte kalla det jazz är nästan fånigt.

Däremellan spelar de visor som man kan blunda till. Om man ser sig om under blundvisorna är det lätt att tro att flera i publiken har andliga upplevelser.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons