Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva Ström skriver så man måste lyssna

Annons

Den handlar om barn som blir vuxna. Ett av dem, Claire, den av tillvaron mest gynnade, tar sitt liv mitt i maj månads överflöd. Alla står frågande. Vem som helst men inte hon; det är uppfattningen. Ändå blev det hon. Om detta skriver Eva Ström så, att man tvingas lyssna.

Tre flickor och deras haltande familjer står i centrum, Claire, Nina och Linda Bell. En jämnårig skolkamrat till dem, Carl Magnus, har viktig roll som katalysator i handlingen.

Claire, strålande vacker, begåvad och rik, bor till sitt sjunde år på den anrika gården Säwes med sina föräldrar. Sedan flyttar hennes självständiga lärarinnemamma Marianne till ett funkishus i stan med henne för att hon ska få kamrater. Hos pappan på släktgården vistas de bara jul- och sommarlov.

Nina, egensinnig, ful och fylld av uppror och kreativ förmåga, bor med sin ensamstående sömmerskemamma i en trång liten lägenhet med utsikt mot en fängelsegård. Hon slåss mot sin avundsjuka som väcktes den gången hon som tioåring var med på kalas på Säwes.

Linda Bell, dvärglikt ful som barn men sedan en nätt liten flickkvinna, bor med sina föräldrar i en annan trång bostad. Mest är hon med pappan i cykelverkstaden.

Mamman, pianolärarinnan, cyklar runt till eleverna och odlar hemma sin trötthet. Läkarsonen Carl Magnus prostituerar henne genom att betala henne för att hon spelar för honom.

Med bitande skärpa skildrar Eva Ström denna avdankade kvinnas uppblossande förälskelse till pojken, som snart kommer att ingripa också i hennes dotters liv.

Annars handlar det mest pubertet och den hjälplöshet den kan medföra.

Claire slits redan som barn mellan förakt för sin struntförnäma miljö och skam för att hon är delaktig av de förmåner den erbjuder. En dag ser hon hur anskrämligt fula jugendföremålen på gården är och hur plottrigt utplånade de kopior av konstverk är som kvinnorna i hennes släkt ägnat tid och möda åt.

Också i sina egna målningar ser hon det banala och förstör dem. Till och med i Florens, inför Botticellus Venus, upplever hon inget annat än en livlös bild.

Efterhand som det inneboende ljuset i ting efter ting slocknar för henne inser hon att framtiden är för Nina och Linda Bull och de andra, men inte för henne.

Filmen David och Lisa, om två mentalsjuka ungdomar sätter på allvar igång den avståndstagandets process som sedan länge ligger förberedd i henne.

Hennes försök att nå Carl Magnus slutar i iskyla för dem bägge. Och när modern tar med henne ut till Säwes för att se majs främsta kännemärke, ett överdådigt blommande bigarråträd, fattar hon sitt beslut, därför att där de andra ser vår, ser hon plåt.

Eva Ström berättar att fyrtiotvå muskler är inblandade, när en människa ler. Det finns nitton sorters leende, varav ett enda är äkta och det är detta Claire ler.

Efter hennes död är det detta leende, fångat av en tidningsfotograf, som behåller henne levande för modern och motsäger dotterns tes att en bild bara är en bild.

En berättelse som denna skulle kunna vara allting, från sentimental gallimatias till spänningsroman. I Eva Ströms tappning blir den något annat: Ett utsnitt ur den obegripliga verkligheten.

Fakta: Litteratur Roman

CLAIRES LEENDE

Eva Ström

Albert Bonniers Förlag

Mer läsning

Annons