Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Euforiskt, Daniel Röhn

Annons

musik | kammarmusik

Daniel Röhn, violin

Terés Löf, piano

Missionskyrkan, Borlänge

9/3

Det kan vara svårt för unga musiker att göra avtryck - konkurrensen vad gäller teknisk förmåga är knivskarp. Faktorer som personlighet och artistisk framtoning ökar i betydelse. Och ingen som sett Terés Löf glömmer hennes sätt att spela piano.

Tidningen har tidigare konstaterat att hon har den yvigaste, mest sirliga gestik som går att tänka sig. Hon sitter nära pianot och hukar sig ibland hotfullt långt ned, som om hon tänker ta ett bett från tangentbrädan.

Terés Löf var felfri överallt utom i första satsen i Griegsonaten och i Kreislers Dvoraktranskribtion. Hon var väl medveten om att hon inte hade huvudrollen under konserten i går kväll men var personlig också i sitt ljudliga uttryck utan att någon gång vara påträngande. En idealisk ackompanjatris, med andra ord.

För det var Röhn folket hade kommit för. Ryktet sprider sig. Över 200 i publiken är det mesta jag upplevt under åtta års konserter i Missionskyrkan.

Kvällen genomsyrades av en absolut artistisk kvalitet som är mycket sällsynt.

Röhn grep sig an Stravinskijs älskliga "Introduzione" ur Suite Italienne med en champagneartad friskhet. När han vill, svävar liksom Röhn ovanför golvet, med en nästan overklig precision och lätthet. Men han kan också som i "Serenata" ur samma verk, ta fram en sorgesam tyngd, en förtärande, kvävande intensitet.

Ett adagio av Mozart, med något uppskruvad puls och driv, blev ett alltför tillfälligt ymnighetshorn av pur skönhet över publiken. Knäckande vackert. Med sömlösa skarvar i sammetshav av dröjande toner. Och en kolibri i vänsterhanden. Röhn tog sig en hel del friheter och hade gärna fått sväva i väg ännu högre. Lyssnaren känner sig fullständigt trygg. Röhn är inte Ikaros. Kanske är det snarare nerifrån, från underjorden, lämpliga symbolgestalter kan hämtas.

Verket som tydligt bröt av under konserten var Prokofjevsonaten. Röhn serverade viskande arpeggion till förstasatsens ödsliga svartsinne och använde ett liknande tonspråk, som om han lade sordin på hela sig, i ett gåtfullt vackert andante, som totalt sett framstår som konsertkvällens mest spännande stycke.

I Griegs sonat högg Röhn melodier i sten; sådan var hans bestämdhet. Den stora tekniska utmaning som avslutningssatsen innebar för båda musikerna hanterades med ljuvligt eftertryckliga rubaton.

Röhn bredde på rejält med smör i två av Kreislerbagatellerna -

"Caprice viennois" och "Songs my mother tought me". Publiken blev betagen. Med Röhns kapacitet framstod mördarsvåra "Poupée valsante" som något som lämpligen framförs i en lätt frånvarande "plockande" stil.

Prestot i Sindings svit gav intryck av att ha skrivits som ett hysteriskt övningsstycke, men med läckert återhållen sentimentalitet i adagiot och en blixtrande kadens i sistasatsen, tempo giusto, spurtade duon i mål, efter nära tre starkt intensiva timmar.

Den fick tre stående applåder och bjöd på två extranummer, goda val, inte minst Kreislers bearbetning av en sats ur Schuberts "Rosamunda".

Röhns effekt på publiken är förlösande. Alla fem konserter jag varit på har publiken lämnat euforisk. Han fick tre stående ovationer.

För egen del känns det som om jag måste åka till Ludvika kommande helg och höra honom igen.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons