Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett ruttet rådjurs skimmer

Annons

böcker |

Världen bortom Dukla

Andrzej Stasiuk

Övers: Tomas Håkansson

Norstedts

Varje gång jag kommer till Dukla händer det något, säger berättaren i en berättelse som gör en poäng av att skildra just bristen på händelser. Eller kanske är det snarare bristen på handling det handlar om. "Det blir ingen handling, det blir ingen historia, särskilt inte om natten, när rummet har berövats sina orienteringspunkter", heter det i Världen bortom Dukla - en liten roman med stark lyskraft, skriven av polacken Andrzej Stasiuk.

Ja, orden och meningarna skimrar verkligen, ljuset flödar över sidorna, dagrarna skiftar och övergår understundom i skymning, mörker och natt.

Och därpå gryr det igen, ljusnar.

"Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet. Handlingar intresserar mig mycket mindre", konstaterar berättaren som trots allt, på något vis, försöker fånga den värld som bara är en tillfällig störning i ljusets fria flöde.

Centrum i den världen heter Dukla - en "konstig liten stad vid vägs ände" i Karpaterna i det sydöstra hörnet av Polen. Där finns några gator som korsar varandra, ett torg, tre krogar, två kyrkor, två broar, en busstation, några affärer, ett krigsmuseum, en nerbränd synagoga och ett par tusen invånare.

Till denna Gudsförgätna håla - som doftar öl, tobak och brunkol - återvänder berättaren gång på gång.

Han närmar sig från olika håll och vid skilda tidpunkter för att få se staden i olika ljus och årstider.

Och varje gång han kommer till Dukla så händer det något... Fast knappast i själva samhället, där händer aldrig någonting, utan snarare i berättarens inre; minnen och känslor tränger fram, händelser ur det förflutna interfolieras med de pågående skeendena - associationsvis men utan sammanhang och kronologi.

Andrzej Stasiuk beskriver ofta tingen - skräpet, krimskramset, accessoarerna, de sönderrostade bilvraken - på ett minutiöst sätt, samtidigt som människorna i Dukla förblir märkligt ansiktslösa.

Han iakttar deras skor, kläder, hår, beskriver händerna som griper ett ölglas eller ett cigarrettpaket, men ansiktena blir aldrig synliga. Människorna framstår snarast som tillfälligt staffage i den bygd vars själ han försöker fånga.

Stasiuks språk är rikt på metaforer och ofta svidande vackert, men jag kan inte komma ifrån att bristen på handling och rörelse ibland blir ett problem.

Bitvis är boken, ärligt talat, ganska tråkig.

Samtidigt är den egendomligt suggestiv. Ibland formar sig associationerna till starka och blodfyllda bilder med förkrossande kraft.

Som när berättaren i sällskap med en vän ger sig ut i skogen en januaridag och finner resterna av ett rådjur som fåglarna kalasar på.

Det har tydligen legat där länge. Det är nästan bara skelettet kvar. Runt rådjuret har fågelfötterna pressat ihop snön till något som påminner om vit sten:

"Skelettet och snön hade smält ihop till en helhet. I den unga tallskogen i närheten flaxade kråkor och skator från gren till gren och väntade på att vi skulle sluta beundra deras tyngd."

Där, och på några andra ställen, får även romanen en tyngd som förankrar den och förhindrar att allt försvinner i ljusets fria flöde.

JOHAN WERKMÄSTER

Mer läsning

Annons