Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett korståg mot JC-rocken

Annons

Det måste ha varit i slutet av juli. Jag och en kompis, som jag inte behöver nämna med namn, men vi kan kalla honom Peter, var på eftermössa. Egentligen kände vi inte så många, men de flesta var bekanta som vi ofta brukade träffa ute på klubbarna.

Både jag och Peter var precis så där charmigt berusade som man kan bli efter en spelning på ett ställe där man spelat för många gånger och känner personalen alldeles för bra. Vi käkade lite, småpratade och hamnade till slut i soffan tillsammans med folkölen vi inhandlat på Statoil.

Jag vet inte hur, men efter ett tag kom vi in på ämnet hiphop. Peter och jag diskuterade lite grupper fram och tillbaka och kom fram till att vi lyssnat på hiphop ganska länge. Ja, ända sedan 1988 faktiskt. Det borde vi inte ha sagt. För även om det bara var för ett ögonblick, så fylldes rummet, som precis varit mysigt småtjattrigt, med en obekväm tystnad, innan en tjej bröt in: "Ehh, hur gamla är ni egentligen? 1988 hade jag precis fyllt fem".

Tjenare.

Tack och bock.

Dags att hänga in kepsen. Då var den sommaren förstörd.

Nu blev det inte riktigt så. Sommaren höll i sig länge och blev nästan bättre ju längre den gick. Men det var något som inte kändes rätt.

Mycket av det som förr varit synonymt med Klubbsverige var borta och gemenskapen och sammanhållningen kändes närmare nostalgi än verklighet. Och nostalgi är nästan alltid väldigt långt ifrån vad klubbkultur borde handla om. Sveriges klubbkultur är död, kraxade olyckskorparna, och på bästa mediaplats diskuterades det och analyserades. Jag var själv inte sen med att hänga på och beklaga mig när jag fick tillfälle.

Nu i efterhand frågar jag mig: var det kanske inte kritik, utan mer ett skrik efter uppmärksamhet i ett korpsvart JC-rock-färgat mediabrus? Smattrande tangenter som djungeltrummor för att sammankalla nya eldsjälar och ge nytt syre åt gamla eldar som inte slutat glöda? Jag vet inte faktiskt. Men det verkar ha blivit effekten av det hela. För nu börjar det åter hända saker. Nya fanzine och tidningar ser dagens ljus, kontakter knyts samtidigt som nya ambitiösa klubbar öppnas och truck driver-kepsen håller på att bli klubbscenens svar på Svensson-bratsens Canadian Goose-jacka och ordfrontaktivisternas palestinasjal.

I vår region börjar en ny generation arrangörer och klubbesökare med nya musikaliska referenser att synas. Musiken de gillade spelades inte på de klubbar som fanns, så de startade egna klubbar. Så enkelt och så självklart.

I dagarna startar Sweden United - en två månader lång klubbturné från Umeå i norr till Malmö i söder, där flera av Sveriges största klubbarrangörer förenat sig för ett gemensamt avståndstagande mot narkotika. På laguppställningen finns världsstjärnor som Carl Craig, DJ Rolando, Herbert, DJ Spinna och Cari Lekebusch. I morgon kör Stockholmsklubben Guidelines sitt andra "Construction party" på det redan omskrivna nöjes- och kulturlokalen Mondo på Medborgarplatsen.

Förhoppningsvis ska de kunna öppna på riktigt inom de närmaste veckorna. Och förhoppningsvis kommer Mondo bli den lokal klubbstockholm saknat i flera år.

Det kommer att bli en lång vår och korståget mot den senare tidens rockdominans i landet har som ni förstår bara börjat. Men ska man orka stå på barrikaderna framöver får man nog skippa eftermössorna.

Tills slaget är vunnet i alla fall.

Mer läsning

Annons