Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett himla mellanspel

Annons

Det börjar med ett stort "Tjohoooo!" och ett dansnummer som håller högre fart än hela fjolårets gravölsstänkta tablåspel i Gropen.

Inför det riktiga Himlaspelets planerade comeback nästa år laddar spelmakarna i Leksand upp med en härligt ogenerad hyllningsföreställning i vilken allt som är Rune Lindström och Himlaspelet betas av och höjs till skyarna (ursäkta) i god pedagogisk ordning.

Nazismen, kryss. Häxhysteri, kryss. Kurbitsmåleri, kryss.

De bibliska motiven, kryss. De tre profeterna, kryss. Mats-Marit-Gammel-Jerk, kryss-kryss-kryss.

Vi får en historisk och biografisk teaterföreläsning som i sin struktur påminner om Dalateaterns senaste uppsättning av Fet-Mats. Men vi får också vackra sånger, fartfyllda dansnummer och ljuv fiolmusik.

Mellanspelet kan dessutom unna sig att släppa traditionernas hårda sarg för att slunga sig in i multimediaåldern med storbildsskärmar vid sidan av Svea-salens lilla scen.

Skådisarnas insatser på scenen paras med diverse svartvita arkivklipp och scener ur Alf Sjöbergs filmatisering av Himla- spelet.

Tekniken fungerar alldeles utmärkt. Scenografi och kostym är smart, enkel och gullig. Ett organiserat virrvarr av byggställningar, trafikskyltar och kurbitsmålade spillror från den skrotade Himlaspelsscenen.

Unga dansare och ärrade statister i folkdräkter och vägverksvästar. "Vi försöker bygga väg här..."

Att befria stenarna längs vägen som till himla bär från mossa och muggiga beläggningar är målet.

"Hehe... lycka till med det", viskar en elak röst i recensentens inre.

"Ja, kul, kör så det ryker!" ropar en annan, mindre cynisk röst.

Teater som öppet deklarerar sitt didaktiskta syfte hamnar nästan alltid i knipa. Måste tanken att scenkonst lär oss saker om livet uttalas högt, ristas in i våra pannor, målas på väggarna med eldskrift, bultas in i vårt kött med bibliska stentillhyggen?

Naturligtvis inte.

Men det skulle kännas hårt att lasta mellanspelarna för att de faller i samma gruvhål som Dala-teatern gjorde med sin Fet-Mats.

För i allt väsentligt är det här entusiastisk amatörteater, gjord med stort hjärta och engagemang.

Hellre hylla det som är tjusigt än dissekera och dissa eventuella små brister.

Pedagogiken fungerar. The Rune Lindström story känns intressant och välkryddad med fakta och anekdoter.

Musiken är förträfflig, utom i Gammel-Jerks ole-do-lycke-klingande nummer. De unga dansarna öser på med spritt i benen och glädjespridande glöd.

Martin Lindström är en suverän scenpersonlighet, naturlig och karismatisk.

Visst hade det varit kul att se Pelle Lindström också på scenen, men han blev tvungen att lämna återbud och ensemblen gör en så fin kollektiv insats att han faktiskt inte saknas så himla (ursäkta igen) mycket.

Vägarbetarna gör ett gott jobb i Sveasalen. De bjuder på en underhållande och informativ föreställning. Men för att putsa mossan av Himlaspelet till nästa sommar krävs nog mirakel och dynamitgubbar.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons