Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett förlagets oskick

Annons

Jag tycker att det är ett ofog. Det känns märkligt och fel. Räck upp en hand alla som började läsa Henning Mankells Kurt Wallanderdekalog med Brandvägg, åttonde delen i serien!

Inte en hand räcktes upp.

Men förlagen gör så här allt oftare när kriminalförfattare med återkommande huvudpersoner översätts för första gången.

Engelsmannen Reginald Hill är de senaste årens kanske mest avskräckande exempel. Hills böcker om Yorkshirepoliserna Andy Dalziel och Peter Pascoe har getts ut i en sådan kronologisk huller om buller-ordning att det gjort det onödigt svårt för svenska läsare att lära känna det formidabla paret Dalziel och Pascoe.

Så känns det med Tess Monaghan. Man förstår att Laura Lippman mejslat fram bit för bit av henne i bok efter bok och att den karaktäristiken har varit Lippmans angelägnaste ambition med att skriva sina deckare.

Som kriminalhistoria är I spindelns nät tämligen slätstruken, om än på det psykologiska planet ett rätt spännande pygmaliondrama om vad en mans åtrå till en idealiserad kvinnobild kan driva honom till.

Den historien berättar Lippman i små, små utportionerade bitar som blir allt mer oroande och spännande, och det handlar om hur Tess Monaghan anlitas av en förmögen pälshandlare i Baltimore för att spåra upp hans hustru och deras tre barn som flytt med en mystisk man som ingen vet någonting om.

Fast den storyn kan man både ha och mista. Man har glömt den i morgon.

Vad som stannar kvar lite längre är Tess Monaghan. Hon har skön humor, ljuger och manipulerar sig fram. Hon är tuff, med kort tålamod och ännu kortare stubin och är snabb till vassa, sarkastiska kommentarer. Men man önskar att man hade fått hänga med henne från början.

Man gör ju det när det gäller någon som i ett replikskifte nämner att hon har gått i domstolsbeslutad terapi.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons