Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Esteticerade manliga fantasier kring Violetta

Annons

Hovkapellet + kör
Dirigent: A Allemandi
I rollerna: C Giannattasio (Violetta), J Degerfelt (Alfredo), K-M Fredriksson (Germont) m fl
Kungliga Operan, Stockholm, 24/1

Den långt drivna estetiken ställer sig ivägen för regissören som säger sig sikta på hjärtat med sin La Traviata.

Den redan på förhand mycket uppmärksammade uppsättningen på nationalscenen av Giuseppe Verdis La Traviata, efter Alexandre Dumas Kameliadamen, är inramad av två påståenden.
Regissören och chefen för Det kongelige, Kasper Bech Holten, konstaterar, måhända litet mätt på Wagners filosoferande och politiserande, att operakonsten handlar om känslor.


Han skämtar om att salongen borde ha uppsatta fuktighetsmätare som läser av om publiken gråter - det är det enda betyg som betyder något.

Chefsdramaturgen Stefan Johansson påstår, i vad som framstår som en efterrationalisering av Bech Holtens regi, att La Traviata til syvende og sisdt är en berättelse om prostitution.

Båda påståendena förtjänar utredningar, men tillåt mig här på internet, där jag kan vara skamlöst ordrik, att som det heter ta det från början.

Kameliadamen och senare La Traviata sätter, anser jag, framför allt fingret på skillnaden mellan livet i offentligheten och livet i Paris salonger runt 1850.
Mönstret är i någon mening generellt för de latinska ländernas patriarkala kultur och existerar i någon mån än idag - vem minns inte frun och älskarinnan sida vid sida vid Mitterands kista?

De välbärgade männen kan tillåta sig ett utlevande nöjesliv, vilket inbegriper försörjda älskarinnor, kalla dem konkubiner, bihustrur, hålldamer eller vad du vill. Den här världen kan aldrig komma i offentlig kontakt med deras borgerliga, respektabla liv.

De tog (tar) helt enkelt inte med sig frun när de ville ha en glad kväll på Moulin Rouge - de tog med sig Violetta Valéry och hennes medsystrar. Var (är) dessa kvinnor prostituerade?

Ja och nej. Associationer till gatuprostitution leder åt pipsvängen. Det finns olika kretsar i helvetet. Och var finns egentligen livet värt att leva för männen? I äktenskapet? Knappast. I salongerna? Antagligen.
Jarl Kulles karaktärs klassiska hållning från Bergmans Sommarnattens leende skulle sitta som en smäck i La Traviata: "Jag tolererar att man kucklar med min hustru, men rör någon min älskarinna, blir jag en tiger!"

Duellanterna i La Traviata är beredda att gå i döden.
Moralisten Verdi vill slå ned på dubbelmoralen och -livet. Överklassen är depraverad. Det har ett pris och det är den mest oskyldiga, Violetta, som får betala det.
Bech Holten står alltså inför en värdig utmaning med sin ambition att framför allt sikta på publikens hjärtan.

Och visst är det, när nu de stora rösterna åtminstone gått med på att komma "hem" och göra enstaka gästspel", just kreativ regi som nationalscenen lider skriande behov av.
Spänningsfältet mellan privat och offentligt finns ju kvar. Liksom den makt förmögna män kan utöva i sexuellt utnyttjande av meddellösa kvinnor.

Från filmens värld finns exemplet Pretty Woman. Är äkta kärlek möjlig trots en cynisk och förnedrande inramning? Publiken vill antagligen tro det. Bech Holten startar på plus.

Sättningen är New York i nutid. Steffen Aarfings scenografi och kostym visar exklusivitet, excellent design och modernistisk stilrenhet.

50 våningar upp i en skyskrapa finns en herrklubb som alls inte förbjudit damer.

Från herrklubben är det för Violetta en väldig resa nedåt, bokstavligt och symboliskt, till tillvaron som hemlös tiggare på trottoaren, där hon sparat sönderlästa brev från sitt tidigare liv.

Och först på den skitiga trottoaren griper den här La Traviata tag, i kontrasterna mellan den döende uteliggaren, rånad, förnedrad, och den välklädde doktor som slänger till henne ett kuvert med droger.

Esteticeringen ställer sig i vägen i scenerna I och III. Det är sofistikerat, utan en explicitet som fräser till, med alla höfthållare och hårsvall på namnlösa unga kvinnor, som fungerar som servitriser/strippor/prostituerade på klubben.
Bildspråket har mer av stiliserad manlig fantasi á la Eyes Wide Shut än den solkighet som skulle gjort Bech Holtens grepp konsekvent och Violettas utsatta position tydligt exponerad.

Den III:e scenens upptakt till duellen är i stort sett obegriplig, hela den I:a scenen ganska taffligt iscensatt, sett till åskådliggörandet av det episka förloppet.
Hanterandet av inslagen med uppträden av "zigenerskor" och "matadorer" är utmaningar för alla Traviatauppsättningar. Här går de över i en pinsam liveakt.

Att "nedlägga fem tjurar" blir något helt annat. Många skruvar på sig i bänkarna. Men antagligen skulle föreställningen behövt mer av sådant, inte mindre.
Det hade kunnat fungera i alla fall om personregin vägt upp den svala paletten. Men trots goda saker som att en av de värsta klichéerna, sjungandet ut mot publiken, i stort sett eliminerats, tänder det bara undantagsvis till mellan Alfredo (Jonas Degerfelt) och Violetta (Carmen Giannattasio).

Georgio Germont (Karl-Magnus Fredriksson) uppträder i 1850-talskläder och bär svåra tecken på att vara hycklande frimicklare.

När han drivit/vädjat Violetta på flykten tycker Germont att Alfredo och han ska be till Gud litet tillsammans. När hon dör på trottoaren skyndar han sig därifrån. Allt var en lögn. Långsökt och övertydligt.

Antonello Allemandi väljer anmärkningsvärt låga tempi med ett par pregnanta undantag, som just därför framstår som lätt hysteriska.

Han förtjänar beröm för förspelet till avslutningsscenen men förvirrar tydligen orkestern ordentligt omedelbart efter ouvertyren.

Kanske är grundhållningen en följd av en anpassning till Giannattasios röstresurser. Hon är inte en av de klassiskt silvriga lyriska sopraner som Violetta oftast gjorts av.
Hon har mera tyngd och märg - inte alls fel i scen IV, men kanske malplacerat i den champagnerusiga I:a scenen. Hennes Addio del passato är mycket fin. Hon agerar trovärdigt.
Anders Larsson börjar lovande som Germont, när han plötsligt lämnar scenen strax innan Sì, piangi, o misera.

Förvirring! Han har tappat rösten! 25 minuter senare har Karl-Magnus Fredriksson hoppat i bilen, bytt om och äntrat scenen! Han har naturligtvis svåra villkor och gör med dem beaktade en strålande insats.

Degerfelts tenor är habil. Han avstår höjdtonen i den för ovanlighetens skull inte strukna strettan.

Han tycks nervös och gör några påtagliga nybörjarfel; ett flertal gånger i den I:a scenen skenar han iväg tempomässigt i sin iver.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons