Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enquist spelar i egen division

Annons

Per Olov Enquist tillåter sig för första gången att ta personlig plats i en roman. Det är barnet Per Olov man får skymta, hans döde pappa och vackra, stillsamma, förtvivlade mamma som blev änka vid 32 och sedan levde ensam mer än ett halvsekel.

De flätas in i den passionerade berättelsen om två likaledes vackra kvinnor - nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent och vän Blanche Wittman, den senare oupplösligt förknippad med den världsberömde franske neurologen Charcots. Hon var till hans död 1893 hans favoritpatient och begapad stjärna vid hans makabra förevisningar av hysterikor. Sedan blev hon frisk, konstaterar Enquist torrt. Då hade hon vistats sexton år på sjukhus.

Herregud, som han skriver, denne oförliknelige P O Enquist! Om Kärleken, som inte låter sig förklaras. "Men vilka vore vi om vi inte försökte." Och han rasar, vid tanken på sin mor och hennes självvalda ensamhet och på Marie Curie som efter tre års otröstlig sorg "kastar sig in i kärlekens svarta svindlande mörker". Hans frustration är sådan att han tar en svordom i sin mun. När hörde man tidigare Enquist tala så?

"Men de måste ju båda haft en föreställning om vad kärleken borde vara. Var det inte så? För helvete, det måste ju vara så."

Hans utgångspunkt är tre anteckningsblock om vardera fyrtio sidor. Blanche skrev dem medan hennes lemmar bitvis och en efter en amputerades, tills bara en torso och hennes högerhand återstod. Åratals exponering för röntgen- och radiumstrålning krävde sin tribut. Men om detta nämns intet i hennes så kallade Frågebok, indelad i gula, svarta och röda boken.

Där uppehåller hon sig i stället vid den kärlek som sammanband henne och Charcot och försöker applicera dem på Marie Curie och hennes förhållande med den gifte forskarkollegan och fyrbarnspappan Paul Langevin. Sex månader varade deras kärleksrus och kostade henne ära, samvetsfrid och nästan det andra Nobelpris hon tilldelades 1911. Akademiledamoten Svante Arrhenius oförskämda brev till henne den hösten är ett skamgrepp vi svenskar helst vill glömma.

Pauls bedragna hustru slogs med näbbar och klor för honom, lät göra inbrott i våningen där han och Marie träffades, stal Maries brev till honom och lät publicera dem. Hela Frankrike kokade av hat mot polskan - och kanske judinnan - som hotade fransk familjetrygghet.

Franska tidningar förteg att hon åter fått Nobelpriset och fyllde i stället spalterna med hennes kärlekshistoria. Enquist visar hur det var just den framgångsrika kvinnliga forskaren man siktade mot. I en bisats berättar han hur Pauls hustru senare gick med på att makens sekreterare blev hans älskarinna.

Som alltid när Enquist skriver om verkliga personer ligger framställningen tätt inpå det autentiska samtidigt som hans tolkningar är högst personliga.

Boken om Blanche och Marie innehåller mängder av fakta, dels av kuriosakaraktär men alltid betydelsefulla för handlingen. Där finns bland annat den mexikanske gruvarbetare som bar ett extra huvud, döpt till Maria, ovanpå sitt. De tvås symbios blir hjärtskärande parallell till romanens kärlekspar.

Skräckscener från de kvinnliga dårarnas slott i Paris, Salpêtrière-sjukhuset, där Charcot härskade, målas upp. Där försökte denne förbättra patienternas villkor och kartlägga kvinnan genom att framkalla och stoppa hysteriska anfall hos sina patienter. En av dem hette Jane Avril, och blev senare Toulouse-Lautrecs berömda dansmodell. Hon är en av dem Blanche ägnar sin Frågebok åt. Av Charcots assistenter blev flera världsnamn, bland dem Sigmund Freud.

Också skjulet där Marie och Blanche slet med tonvis av pechbländeslagg finns förstås med. Där utvann de ett ämne 400 gånger mer aktivt än ren uran och livsfarligt trots sitt förföriska blå skimmer. Enquist kopplar samman detta radium, lockande och dödligt, med kärlekens väsen och hysterins. Själens forskare, främst Charcot, slet hårt, ibland på gränsen mot trolldom, med att kunna kartlägga och kontrollera kvinnan. Parallellt växte sufragettrörelsen fram och krävde kvinnans rätt till självständighet.

Med dessa ingredienser gör Enquist sin hisnande rundmålning av vad som var på gång runt förra sekelskiftet och som krystade fram det tvivelaktiga 1900-talet.

Oavbrutet gläder goda författare oss läsare med välskrivna, läsvärda böcker. Men Per Olov Enquist är unik. Han spelar i en egen division.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons