Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En vecka på jorden

Annons

Kompisen är alldeles till sig och får inget gjort på jobbet utan tittar på Nasa-tv dygnet runt.

I tidningarna miljoner små svarta bokstäver om en pojkdröm som blir sann. "Nu har Christer bajsat i rymden för första gången".

Jag är ledsen, men jag kan bara inte förmå mig att intressera mig. Kanske om det vore på 60-talet. När man fortfarande trodde på att kolonisera Pluto. Nu är det väl bara Torbjörn Tännsjö som tänker något sådant. Fast det vore ju bra såklart, det är mer aktuellt än någonsin.

Hela hösten har vi turnerat och spelat och nu ska det bli sista gången. Bussen rullar mot Lerum. Förbi åkrar som inte längre är åkrar utan nya sjöar. Tänk om det aldrig blir torrt utan bara ruttnar. Så där som Amforaliljorna på balkongen, jag har inte orkat ta in dem. Till slut gav de upp. Dödsorsak kärleksbrist. Förlåt.

Hela Göteborgstrakten är nu ett katastrofområde. I Lerums centrum är det mest bara extra geggigt. Jag och svägerska, tillika T-shirtförsäljare Johanna, promenerar runt i radhusområdet kring skolan där jag ska spela.

Fantiserar: Kanske om det där var vi så skulle vi i alla fall ha rutiner? På måndagar skjutsar man Emma till streetdanceträningen. Varje morgon äter man frukost halv åtta. På torsdagarna kanske man spelar kort med grannen, eller? Jag vet inte hur det funkar.

Häromveckan träffade jag Orup. Han tyckte det var roligt att få komma ut lite. "Annars blir det mest att sitta hemma och skriva låtar och sedan hämta ungarna på dagis." Det låter vansinnigt skönt, tycker jag nu.

I gymnastikhallen på skolan har de riggat upp en scen. Allt är väldigt mycket som en film, barnen är som karikatyrer av sig själva. Jag utlyser som vanligt en danstävling före en av låtarna, och aldrig har detta blivit så populärt som här. De studsar upp och ned som dårar. I tre minuter. Sedan töms golvet framför scenen på en sekund. Det har blivit slagsmål ute i korridoren.

Tonårsdoft av hårsprej, hormoner och tjocka gummimattor.

Från Lerum kommer Fibes Oh Fibes, mitt svenska favorit-smörrockband. De har spelat på den här lusserocksgalan otaliga gånger. När jag vet det blir det plötsligt ännu finare att de sjunger om sina sidenlakan och drömmar om sol och kärlek. Jag förstår så väl hur man sakta drivs till galenskap om man inte får åtminstone tänka att man ska ta sig the hell out of here.

Jag glömmer bort att jag är dubbelt så gammal som publiken. Tänker ibland att de tuffa målbrottskillarna som hänger i ribbstolarna när som helst kommer att jaga mig genom omklädningsrummen och skrika punkjävel.

I matsalen slänger småbrudar med sitt långa blonda hår, dansar enligt egen koreografi till en Roxette-remix.

Vid scenen: En tjock dödsmetalltjej hånglar med sin bästis. Flickorna längst fram ler och skriker efter sina favoritlåtar men är uppenbart missnöjda med att behöva dela den här upplevelsen med hockeykillarna.

Vad ska det bli av er, kära kids? Kanske regnar ni bara bort innan ni hinner bli era drömmar, åka till era rymdar.

Sjuka marker, Christer Fuglesang. Glitter i håret, saffransbulle och lusserockgala och det känns inte som lucia.

Så är ännu en vecka på jorden till ända.

Mer läsning

Annons