Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En våldsam pjäs som ska väcka debatt

Annons

På Dalateaterns lilla scen ligger kamouflagekläder och fotografvästar slängda över stolarna. Den halvfärdiga scenografin ger återsken av flyktingläger, sprängda bunkrar och KFOR-tält.

- Det är inte de riktiga kläderna, säger regissören Yngve Sundén.

- Vi håller på att prova oss fram.

Men pjäsen de repeterar, "Adems krig", utspelar sig i en miljö där hemgjorda uniformer och minor tillhör vardagen.

Pjäsen av Kersti Björkman som skrev "hitom ditom bortom", förra året handlar om Adem som för sin flickvän berättar den tragiska berättelsen om sin familj. Hur hans syster dödas i en fredlig demonstration och hennes begravning utvecklas till en politisk manifestation. Hur familjen börjar övervakas och till slut tvungas fly till Sverige. Den handlar om hur vänskapen med hans barndomskamrat Milosz tar slut på grund av politiska orsaker.

Boken av Alice Mead som är förlaga till pjäsen handlar om en pojke som flyr från Kosovo, men det är inget ensemblen velat ta fasta på.

- Han kan komma från Afrika, Jugoslavien eller Palestina. Det är viktigt att inte välja sida. Vi har en publik som är serber, albaner, judar och palestinier. Vi spelar teater, vi klarar inte av att beskriva konflikterna. Vi vill beskriva mekanismerna bakom. Rädslan. Vad händer om jag säger "Jag är serb" i stället för att säga mitt namn.

Och för att göra en pjäs om krigets mekanismer måste de komma bakom de vanligaste massmediala bilderna, bakom kamouflaget i scenografin.

- Det man ser på tv är en militär värld. Vi får sällan se kvinnan som tar hand om småbarn. Eller barnen som måste åka till skolan. Vardagen. Det finns ett liv under kriget. Det handlar om individer. Liv som liknar våra.

Att överhuvudtaget resonera om "våra" och "deras" liv blir absurt eftersom det handlar om människor som bor i Dalarna, men det språkbruket biter sig fast överallt i Sverige där man saknar erfarenhet av att flytta eller fly från ett land.

Men här bor människor som delvis har trauman efter svåra krigsupplevelser. Barn som har minnet av ljud av krig, men kanske inte så mycket mer. En publik man nu hoppas nå.

För musiken står en riktig allkonstnär: Dansaren, musikern och numera skådespelaren Magnus Samuelsson.

Frågorna som ställs i pjäsen är som vanligt inte enkla. Men Dalateaterns barn- och ungdomsensemble verkar nästan mer bekymrade över att publiken ska sitta på snurrstolar än det faktum att de ska presentera en pjäs om krig och död.

Skådespelargruppen är helt ny, och består av Dag Hellström, Susanne Hellström, Måns Clausen och Magnus Samuelsson. Men arbetssättet är sig likt.

Enligt den modell man arbetat in tidigare så är besöket på teatern en heldagsupplevelse, med rundvandring, pizza, föreställning och workshop med ensemblen.

Målet är att nå fram till en förutsättningslös diskussion kring frågorna i pjäsen.

- Vi måste våga prata om politiken, säger Yngve Sundén.

Han berättar om en 12-årig flicka som förbannade sin mor när hon för första gången fick veta om de politiska orsakerna bakom kriget i hennes hemstad.

Hon som trodde alla vuxna drabbats av något sorts virus.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons