Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En teaterlektion

Annons

Vad är det som gör Sagan om Orestes imponerande? Ja, egentligen inte resultatet - det är lite långt ibland och en och annan omtagning hade vi väl kunnat besparas - utan utgångspunkten. Den är rent av heroisk.

Inte en tillstymmelse till underskattning av publiken. Här är vi alla på denna magnifika vridläktare fria och fullvuxna medborgare, i staden Aten eller staden Gävle. Och väl där anses vi fullt kapabla att sätta oss in i dessa gestalters gruvliga motiv och dessa gudars mer outgrundliga.

Först är det valet av pjäs. "Orestien" som sagan bygger på är inte bara en synnerligen blodig historia där likhögarna växer mot slutet. Den predikar, och gör uppror mot, den rätt till hämnd som aldrig gör slut på krigen. Den bränner fast hedern vid den skampåle som blodig reser sig historien igenom.

Brott måste sonas enligt de obevekliga lagar som här råder: Agamemnon låter mörda sin dotter Ifigenia (för att nå krigslycka i det trojanska kriget), Klytaimestra mördar sin make Agamemnon (som hämnd), Orestes mördar sin mor (återigen som hämnd). Blodshämnden ekar trilogin igenom. När ska förbannelsen brytas? undrar kören.

Men Peter Oskarson och ensemblen, maskmakare, scenografer och dramaturger gör inget för att förenkla. De ökar i stället svårighetsgraden.

Inga genvägar ges.

Därför är det kanske ändå inte valet av drama med dess "stora" teman ansvar, skuld och straff, eller dessa masker som gör föreställningen så speciell. Nej, den där medskapande distansen ligger nog i själva berättargreppet i detta antika drama.

Här är "Sagan om Orestes" så motvalls man kan tänka sig. Antinaturalistisk bygger den idévärldar, gränsar den till rit och mysteriespel, arbetar den med körer. Och så berättar den mer än gestaltar traditionellt.

Ett talande exempel: Här sker de hemska brotten bakom dörrar. Vi hör skriken, vi ser vattnet färgas rött, offren svepas i röda mantlar och så vidare.

Sedan kommer en skådespelare, eller kören och berättar om vad som skett. Med hemska ord, fasansfulla meningar, flämtande röster. Det tar.

Berättande mer än ren gestaltning alltså.

Rolig är "rättegångsscenen" mot Orestes. Typiskt Oskarson att lägga in en parodi på tv:s Robinson!

En lektion i teater blev det.

Och en lektion i kärlek till teatern.

BJÖRN WIDEGREN

Mer läsning

Annons