Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En slacker får sin revansch

Annons

- Det var roligare för tio år sedan, definitivt. För jag brydde mig inte om vad jag gjorde. Bara jag fick visa upp mig. Jag brukade ta roller utifrån hur mycket de betalade mig och hur snygga mina motspelerskor var, säger Hugh Grant.

Med åren har hans press på sig själv blivit allt hårdare.

- Jag så spänd och neurotisk framför kameran nu för tiden. Jag alltid haft lite rampfeber, men det har blivit allt värre. Ibland får du inte till det och du blir panikslagen. Du glömmer dina repliker och du får en sorts sammanbrott. Det har hänt några gånger, och det är fruktansvärt.

Men det är ingen nedslagen och förtvivlad Hugh Grant som ger intervjuer på Grand Hotel i Stockholm. På brittisk hemmaplan är succén för "Om en pojke" i hamn både bland kritiker och publik.

I "Fyra bröllop och en begravning" var Hugh Grant den nye fräsche skådespelaren med den rätta känslan för att balansera komik med dramatik. Men samma darrande ögonlock, stammande röst och osäkra hand genom den långa luggen dök upp i film efter film. Publik och kritiker började fråga sig om han inte kunde något annat.

- Jag var tvungen att bryta mig ur rollen som Mr Niceguy. Det störde mig att folk trodde att jag var den personen. Så jag är glad att "Om en pojke" och "Bridget Jones dagbok" visat att jag har andra strängar på min lyra.

En ny Hugh Grant har dykt upp - utan de gamla olaterna. I "Bridget Jones dagbok" var den trevlige men hämmade britten utbytt mot en osympatisk Casanova, och i hans nya film "Om en pojke" gör han en man som, trots att han står med ena benet i medelåldern vägrat göra något vettigt av sitt liv. Nick använder sin tid till att omväxlande shoppa, se på tv och ragga tjejer. Arbeta har han aldrig behövt göra.

Men när den tolvårige Marcus väljer honom som sin vän, börjar Nicks värld långsamt förändras.

Hugh Grant var väldigt mån om att få göra rollen som den 38-årige latmasken. Långt innan projektet var i hamn ringde han upp Nick Hornby, författaren till "Om en pojke" och bad om hans stöd.

- Jag kan se likheter med mig själv och det är nog ett av skälen att jag attraherades av rollen. Jag har levt som en Londonslacker. Särskilt före "Fyra bröllop...". I flera år såg jag bara på tv och spelade biljard. Det är ett liv som förvandlas från att vara lockande som 20-åring till att bli tragiskt när man är över 30.

Men Hugh Grant hade ändå sina tvivel om projektet. Rättigheterna till att filma boken var köpt av Robert De Niros bolag Tribeca och när regissören skulle utses föll valet på bröderna Chris och Paul Weitz, som tidigare gjort sexfixerade "American pie". Det lät inte betryggande för en typiskt brittisk komedi med en rejäl dos allvar i.

- Men det fungerade. De ville göra filmen brittisk. Bröderna Weitz är de man minst tror skulle göra "American Pie", väldigt belästa och intellektuella. Dessutom gillade jag "American pie", jag tycker om den sortens humor och jag gillar speciellt unga tjejer i underkläder.

Det är tydligt att Hugh Grant är road av att kasta ur sig lite småbusiga saker, som smaken för unga flickor, eller om avundsjukan gentemot kolleger som lyckas. Har man ständigt porträtterats som en snäll fjant blir det nog lätt så.

Hugh Grant säger själv att han lidit av de elaka beskrivningarna. När han nu får beröm för sina senaste roller känns det som en revansch.

- Jag är mer stolt över "Om en pojke" än någon tidigare film. Jag har engagerat mig så hårt i den och den funkar så bra. Den tjänar mycket pengar och folk gillar den. Den har förändrat mitt liv på sätt och vis. Jag känner mig rättfärdigad för den första gången på flera år. Dessutom har den förbättrat mitt golfspel. Inget visar den andliga hälsan lika mycket som golf och biljard.

Så talar en äkta slacker. (PM)

TORBJÖRN IVARSSON

Mer läsning

Annons