Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En skruvad musikal som växer i andra akten

Annons

teater | musikal

Pizzeria Gasolino

av Lars Göran Persson

regi: Lars Göran Persson

i rollerna: Anna Pettersson, Ulf Eklund och Lars Göran Persson

publik: 280 personer

Aveny, Ludvika, 20/2

Vad får man om man blandar Karl Gerhard med den djärve surrealisttrollkarlen David Lynch? Kanske blir det som att göra en gryta av förgasare serverad med spolarvätska? Det låter som ett djärvt hopkok, och det är precis vad den skruvade musikalen Pizzeria Gasolino är.

Inledningen slår an en suggestiv ton som för in föreställningen på ett tydligt "Lynchskt" spår. En mystisk man framträder och blir av med sina vingar. Som om man blivit förflyttad till en annan föreställning dyker vips en ordvrängande kock upp, Nick, spelad av Ulf Eklund, med en förkärlek för minst sagt kontroversiella recept. Den ovan nämnda förgasargrytan är bara en av hans många svårtuggade specialiteter.

Tillsammans med sin stumma dotter Cora, spelad av Anna Pettersson, (på grund av ett trauma i barndomen kan hon bara kommunicera via sång och mimik) driver han Pizzeria Gasolino bland reservdelar och pizzadeg.

Drömspelsatmosfären byts ut i spexartade sång och dansnummer livligt kryddat med allusioner till filmer och en aldrig sinande ström av ekvilibristiska ordvrängningar. När mannen, spelad av Lars Göran Persson, dyker upp igen som gäst på pizzerian med den djärva affärsidén, visar han sig vara en ängel, förbryllande lik den avlidne nyskapande multiinstrumentalisten Frank Zappa. Han har blivit av med sina vingar för att förhindra en katastrof i form av ett skenande tåg och i samma veva få Cora att börja prata igen.

De tvära kasten i handling och med det dramatiska uttrycket är helt visst ett spännande grepp. Orkesterns smidiga omdirigering till ett rytmiskt Bouncenummer är riktigt imponerande och tillsätter precis den extra piff som vändningarna är avsedda att göra. Det är inte alltid det fungerar lika bra.

Stora delar av första akten ger ett splittrat intryck, Nicks ständiga nonsenskravader blir emellanåt mer tröttande än träffande. Det känns som föreställningen vill för mycket på en gång. Likt Nicks rikt järnförsedda gryta blir det svårsmält, men bara den får puttra på så blir det inte alls så tokigt. Som om det behövdes en akt för uppvärmning, kommer musikalen in i en inspirerande andra andning i andra akten och kommer då mer till sin helgalna rätt.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons