Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En skiva gör ingen sommar

Annons

Ända sedan 60-talet har jag närt förhoppningen: att få skriva mitt eget manus och att få välja egna skivor till ett eget Sommarprogram. Efter 35 år kommer chansen.

Visserligen inte i P4, inte halvannan timme utan en timme i närradion, men ändå.

Att skriva manuset var inget problem. I det fallet var det enda bekymret att välja ut ett av alla manus som snurrar i skallen. Och musiken? Den var ännu mer självklar. Givetvis skulle den vara med och den och den och...

Plöstligt var det inte så enkelt. Från det urvalda skulle ett urval tvingas göras. Antalet måste-låtar måste begränsas. Det blev inte lättare av att måste-låtarna varierar från dag till dag.

Til slut hade jag ändå bestämt mig. Så här fick det bli. Kliven en trappa upp till skivorna var bestämda. Jag plockade fram låt efter låt och noterade längden i minuter och sekunder för att de, tillsammans med manuset, skulle utgöra sextio minuter.

Blev det för långt fanns två alternativ: att korta i manus eller - hemska tanke - att tona i en eller flera låtar. Det visade sig bli värre. Mycket värre. En av låtarna stod nämligen inte att hitta efter den första titten.

Som vän av ordning, åtminstone när det gäller musik, har jag lagt in rubbet i datorn. Inte bara LP:ns/CD:ns namn och den som sjunger eller spelar, utan också alla titlar. Jo, alla titlar. Det tog ett halvår eller så, men de finns där.

Därför kändes det lugnt. Eftersom hon inte fanns på någon egen LP eller CD, vilket snabbt uppenbarats eftersom allt står i bokstavsordning, var hon således med på en samlingsskiva av något slag.

Datorn på. Det eminenta registret fram. Sökfunktion. Och... nej, just den låten med just henne finns inte någonstans, säger datorn. Det gör det visst det, snälla datorn. Men var?

Ett språkligt sett närbesläktat fenomen är on the record/off the record, det vill säga när någon berättar något som journalisten förutsätts föra vidare/inte föra vidare till allmänheten. Om detta pågår ständigt etiska diskussioner inom journalistkåren.

Gör direkt klart för den andre att man är journalist och kan komma att använda allt som sägs. Det är en linje. Den raka och enkla. Och den enda vettiga, hävdar många. Den får tyst på alla som berättar spännande nyheter för att sedan avsluta med ett "fast det får du förstås inte skriva om än".

Debatten om fenomenet är ständigt levande på små och stora redaktioner och läggs i det här sammananget för tillfället åt sidan.

Ett intressant exempel är dock från 60-talet vid den tid då striderna i Vietnam började övergå i ett regelrätt krig. USA:s president Lyndon B. Johnson var hårt pressad och bevakades nära av de inhemska journalisterna.

En sen kväll på ett hotell, efter en lång och tuff dag, pustade han ut i lobbyn. Trött sa han när Vietnamfrågan togs upp: "Det vore lika bra att bomba bort gulingarna och göra en parkeringsplats av hela landet" (fritt översatt).

I lobbyn satt reportrar från alla stora nyhetsbolag i USA. De hörde alla vad han sa. Var det en trött Lyndon som tänkt högt? Var det president Johnson som uttalat sig?

En världsnyhet. Ingen skrev. Inget radioinslag. Ingen rapport i tv.

Det var underförstått off the record och offentliggjordes inte förrän många år senare.

Några år har inte jag på mig för att hitta skivan med rätt spår. Går jag bet måste delar av manuset skrivas om. Tanken bär mig emot, men det går.

Trots allt, en skiva gör ju ingen sommar.

Mer läsning

Annons