Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ryslig berg- och dalbana med

Annons

Med Vem är rädd för Virgina Wolf skapade den amerikanske dramatikern Edward Albee ett störande porträtt av den havererade relationen som vägrar ta slut. Från två par, två fronter, eskalerar ett desperat och trygghetstörstande sadist-scenario där så mycket bryts ned, men inte mycket byggs upp. I Äktenskapsleken är det yngre paret bortskalat, nu har det äldre paret scenen för sig själva att piska upp sina strider på.

Och smäller gör det, även fysiskt i en laddad scen där parets mentala attacker och reträtter resulterar i ett slagsmål som utlöses av att hon spottar honom i ansiktet. Pjäsen börjar med att han (karaktärerna är inte namngivna) berättar att han lämnar henne.

Så blir inte fallet, han saknar styrkan. I stället kontrar hon med att berätta att hon fört dagbok över deras samtliga samlag. Här tar en katt-och-råttalek vid baserat på den hopplösa situationen - "jag kan inte leva med dig, men heller inte utan dig".

De rasar fram som skenande tåg på ytan av sin relation, samtidigt som de försöker skärskåda sig själva och komma fram till varför deras äktenskap havererat. I denna berg-och-dalbana kommer de inte närmare varandra än att de kan hålla händer bara om de befinner sig rygg mot rygg.

Dramats koncentration ställer hårda krav på dynamiken i skådespeleriet. I de tvära kasten mellan känslostormarna ska deras desperation lysa igenom och fasan ska vara granne med ett förlösande skratt. Det är den.

Puck Ahlsell och Guje Palm gör ett initierat och jobb med sina karaktärer och visar en solid närvaro och intensitet. När hon spottar sin make i ansiktet går en flämtning längs bänkraderna.

Vid det laget har den flämtningen legat på lur sedan dramats inledning. Äktenskapsleken är en rysare. Är den en lek, så är det en allvarlig sådan. Fasa eller skratt; vad händer efter nästa replikskifte, efter nästa gest?

Det är det ingen som vet.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons