Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En rutten kultur

Annons

Tänk dig följande: En lokalt verksam kulturförening blir utsatt för skatterazzia. En dimmig morgon står fyra skattebyråkrater i grå överrockar utanför det lilla kansliet. Som ur en Kafkaroman. Direkt när de ideellt arbetande företrädarna för föreningen anländer, skyndar sig överrockarna in och beslagtar alla pärmar och datorer.

Myndigheten har bestämt sig för att slå till för att alla stora kulturinstitutioner visat sig vara fifflare; de har sysslat med ekonomisk dopning av verksamheten.

Den goda fika du huggit in på i pauserna under konserten eller teaterföreställningen utgjorde i själva verket grunden för en svart kassa som gått direkt till artister som Pernilla August och Ann-Sofie von Otter. Utbetalningarna har dolts i marknadsföringen under kontot "inköp av material".

De gage som artisterna kan få utomlands, hårresande siffror som ändå får tidningar tryckt på rosa papper att haussa dem ytterligare, gör att kostnaderna för att anlita dem här i Dalarna ökar lavinartat.

"Alla gör det" respektive "alla i föreningen visste vad jag gjorde" är svaren som kulturföreningens kassör kommer med i rättegången som följer.

Han har säkert rätt.

Det märkliga är att avslöjandena inte får några som helst följder för föreningens popularitet eller för uppskattningen av stjärnartisterna. Publiken kommer som vanligt. Den kanske till och med hela tiden antog att det låg till på det sätt som uppenbarats. Möjligen tycker den att de som avslöjats egentligen var smarta. Att fiffla i kulturens namn är liksom inte lika allvarligt som annat fiffel.

Det här är ett tankeexperiment, bara.

Men sant för idrottsföreningarna.

Som i det antika Rom: "Bröd och gladiatorspel till folket!" Att en rutten ekonomisk kultur sprider sig som kallbrand i sportens värld bryr sig folket inte om.

Häromdagen framkom att skattemyndigheten misstänker Säters IF för att ha betalat en halv miljon svart till sin tränare. Upplysningsvis: Säters fotbollslag spelar i division IV.

Jag tror knappast att Teater Gazbazz i Borlänge eller Kammarmusikföreningen Siljan skulle göra något liknande. Knappast heller Musik i Dalarna eller Dalateatern. Osvuret är bäst. Klart är i alla fall att razzior hos stoltheter som Falu BS, Leksands IF och IK Brage fått enorma ekonomiska följder.

Men Dalarna hejar vidare.

Avstängningar är inte aktuella.

Ekonomisk dopning är OK.

Jag satt med popcornsbingen framför tv:n en vårkväll 1984 och bläddrade i en kvällstidning inför det årets Melodischlagerfestival. "Fyll i din egen poäng!", stod det. En av grupperna hette "Bröderna Herrey". Schlagern (?) hette "Diggiloo-Diggiley". Det var för mycket. Jag satte en klockren nolla, utan att ha hört låten. Antagandena bekräftades när jag hörde den. Skulle den vinna lovade min bror och jag att aldrig se Melodifestivalen igen. Den inte bara vann i Sverige utan i hela Europa.

Jag har hållit mitt löfte. Förra veckan var förskräcklig.

Möjligen är sport kultur. Självklart är sport politik. Under den del av OS som påminner om arrangemang av den typ som den här redaktionen bevakar, invigningsjippot, lanserar givetvis länderna idén om sig själva. Så skedde i Berlin 1936 precis som i Salt Lake City 2002. Med miljarder tv-tittare finns inget bättre tillfälle än att ta fram en flagga som trasats sönder under raset av World Trade Centers skrapor, bära fram den och sjunga The Star Spangled Banner. Bush lägger handen på hjärtat. Militärer gör honnör. Folk gråter. "The land of the free and the home of the brave!" Instamatic-kameror blixtrar.

Inte en enda tv-personlighet kan i USA numera framträda utan en flaggpin på kavajen. Nyhetsreportrar förutsätts vara objektiva med flagga på kavajen. Numera knäpper jag av den annars vasse cynikern Letterman. Och varför tänker jag denna tidiga TV-morgon på Leni Riefenstahl, Hitlers favoritregissör? Varför tänker jag på det patetiska mötet som Sverigedemokaterna höll i Ludvika nyss? Iscensättningar kan förföra. Flaggviftare är sig lika (Inga jämförelser mellan USA och Nazityskland i övrigt).

Finns det en rädsla för allvar i vår tid? Vill vi bara underhållas? Uppleva distraktioner? Eller vill vi sjunka djupare, uppleva mer, ifrågasätta, gripas, förädlas? Jag frågar för att det på torsdagen verkade som att halva Falu Kristine skulle stå tom när Brahms rekviem ges i eftermiddag. Åk dit! Lyssna med själen!

Mer läsning

Annons