Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En roman som skiljer sig

Annons

Det skulle ha kunnat bli en roman som många andra, en skildring av en kvinnas liv i stort och smått - men Strandberg vill något mer än bara skildra ett människoöde. Här handlar det nämligen lika mycket om berättandet som sådant, här är författarrollen hela tiden fullt synlig.

Så snart vi helt och hållet går in i berättelsen om Anna, sticker berättaren upp huvudet och påminner om sin existens. Lekfullt och underfundigt ställer Kerstin Strandberg frågor om författandet som konstart, detta märkliga sysslande med påhittade karaktärer och situationer.

Varför alls hålla på att skriva, finns det inte tillräckligt med romaner och berättelser och litterära människoöden?

Och vad kan man egentligen säga om människan och livet, går det att nå ända in på djupet?

Anna B är en i grunden god människa, en konstnär som av livets realiteter tvingas lägga konsten åt sidan. Hon lever för barnen och för mannen - och för vänskapen.

Hon söker så småningom vägar att betyda något utöver familjen och i romanens andra hälft zoomar Strandberg elegant ut från den lilla privata världen ut i den stora globala, men hela tiden med fast grepp om det individuella ödet.

Men det kanske mest spännande i romanen är ändå språket.

Strandbergs prosa är både listig och storögd, realistisk och fantastisk.

Hennes röst liknar ingen annans i svensk litteratur, språket skevar ständigt iväg åt oväntade håll och formuleringarna girar, studsar och dansar.

Att följa Anna B genom livet är gripande och engagerande. Men trots allt som berättas om henne förblir hon ändå gåtfull, ända in i döden. För naturligtvis misslyckas det storslagna projektet att fullständigt beskriva en människa, precis som både vi och berättaren nog anat hela tiden.

Men vilket intressant och vackert misslyckande det är, och vilka spännande funderingar om skönlitteraturens möjligheter och begränsningar det väcker!

Och när jag nu på några få rader ska beskriva denna underfundiga roman är det nära till hands att dra parallellen till berättarens bekymmer med att beskriva sin huvudperson.

För naturligtvis misslyckas också jag i mitt uppdrag. Det jag skrivit här kan omöjligt fånga tonen, känslan och rikedomen i Kerstin Strandbergs berättelse.

Egentligen skulle hela recensionen kunna bestå av tre korta ord: Tag och läs.

EVA JOHANSSON

Mer läsning

Annons