Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En riktig supertönt

Annons

"Ungdomsår" är andra delen av en planerad självbiografisk trilogi. Det är i slutet av 50-talet. John studerar matematik, men när drömmar om att bli poet. Plågad av apartheidsystemet och med hot om att inkallas flyr han till London. Där ska han förverkliga sig själv, möta Konsten och Kärleken. Han får anställning på IBM, men tvingas flytta ut på landsbygden för arbete på ett mindre dataföretag. På fritiden plitar han på en avhandling om Ford Madox Ford - men allteftersom han läser Fords verk blir han mindre och mindre intresserad. När boken slutar tycks han vara längre än någonsin från sina mål. Han har inga kamrater, ingen flickvän, och några dikter skriver han inte längre. Knappt något tyder på att han faktiskt kommer att bli en av vår tids stora författare.

Den unge man som frammanas är patetisk och tråkig - även i sina egna ögon. Han är tölpaktig mot kvinnor och har en uppblåst och romantisk syn på konstnärsrollen. Ändå är det omöjligt att inte tycka om honom. Han är så gripande töntig, så tragiskt malplacerad, så oförmögen att fungera socialt. Att han kommer från en före detta koloni gör inte saken bättre. Så länge han stannar i England kan han med sin dialekt och sin otidsenliga klädstil aldrig bli annat än en outsider, men till det avskydda Sydafrika kan han heller inte återvända.

Coetzee skriver om sig själv i tredje person, och berättar om det förflutna i presens. Effekten är märklig. På ett sätt är det som om Coetzee tar avstånd från den han var, men genom att inte använda "jag" gör han sin gestalt allmänmänsklig, som om John kunde vara vem som helst av oss. "Ungdomsår" är en på ytan händelsefattig berättelse, men som skildring av en famlande själs utveckling är den rikare än de flesta.

EVA JOHANSSON

Mer läsning

Annons