Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En otidsenlig särling

Annons

Manuskriptet till boken blev klart endast några veckor före Ole Söderströms död - då var han 88 år gammal -, men tiden till att sovra i materialet räckte inte till för författaren. Detta arbete "testamenterade" Ole Söderström till Horace Engdahl, en i kretsen av kännare och kollegor som han ansåg kunde honom. Horace Engdahl har gjort detta sovringsarbete med försiktighet: tolv dikter har uteslutits, uppenbara felaktigheter ändrats och en dikt tillförts, som Ole Söderströms maka Ann-Marie Söderström fann på författarens skrivbord några timmar efter hans död.

För den som inte känner Ole Söderströms sena författarskap, och då framför allt hans poetiska författarskap, som han inledde i mitten av nittiotalet (innan dess hade han skrivit ett tjugotal romaner), måste sägas att Ole Söderström inte är någon publikfriande författare. Både läsare och kritiker har haft svårt för hans aristokratiska hållning, något som gjort honom till en otidsenlig särling i den svenska samtidslitteraturen. Till detta kan fogas författarens pessimistiska och till viss del även verklighetsfrånvända livssyn, det senare något som kommer till starkt uttryck i Den genomskinlige besökaren.

Genom Den genomskinlige besökaren löper ett stråk av misstroende mot språket och dess förmåga att utsäga något väsentligt om människans timliga verklighet. Författaren har inte sikte mot denna verklighet, som han i mångt och mycket upplever som illusorisk. I stället vänder han blicken mot den "frånvarande verkligheten", den fördolda verklighet som omsluter människolivet - på samma sätt som en författare fördolt omsluter en läsare. Ändå är språket det enda redskap författaren har till sitt förfogande när det gäller att söka spåren efter denna verklighet. Han använder det emellertid genom att söka efter tystnaden. Som han skriver i inledningsdikten:

vad du nu läser överlämnar

också sina tystnader

dikten har som musiken

sina tysta rum

orden släcker vi strax

men inte de osagda

Det kan tyckas som ett högdraget förhållningssätt att söka efter det meningsfulla i livet utanför det jordiska livet. Samtidigt har detta esoteriska fokus utan tvivel delvis att göra med Ole Söderströms sena ålderdom och hans bokslut över livet. Att sammanfatta sitt livs saldo med pessimism och cynism är inte roligt. Bättre då att hitta något högre, något "ovanför" detta jordiska liv. I Söderströms fall har han sökt detta i tystnaden. Detta är för honom en spricka mot det fördolda.

I hela Ole Söderströms sena författarskap har emellertid även paradoxen utgjort ett medel i utforskandet av det fördolda. Detta gäller inte minst i Den genomskinlige besökaren. Eftersom språket i sig står i ett motsatsförhållande till tystnaden (även om Söderström uppmanar läsaren att lyssna mellan orden) så tillgriper han paradoxen. Han skriver till exempel: "som fånge fri/som fri din fånge", "var osalig,/vår enda frid". Men så till sist överger han ändå tankelekarna, de språkliga piruetterna och de ironiska krumsprången. När döden vidrört en människas hjärta och allt till slut rämnat finns det inte längre något att försvara. Kanske var det även så för Ole Söderström. För hans sista dikt liknar ingen annan i diktsamlingen. Den är klarare och renare än alla de övriga - och den verkar berätta något som ger oss en aning om något vi inte förstår:

tänk att en förtvivlan

kan andas valv av en

sådan ro

att saknad och tystnad

av skimmer gör ett rede

av större täthet

än hopp av tro

LENNART LINDSKOG

Mer läsning

Annons