Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En musikglad syskonskara

Annons

Britta Röjås framträder vid tre tillfällen under årets festival - i kväll i Boda, i morgon bitti vid Karl Töfåsens fäbodar och på torsdag på Matsgården i Östbjörka.

Maria Röjås medverkar i kväll och är lärare för Musik vid Siljans kulningskurs den här veckan. Kursen är utsåld och Maria leder kursdeltagarna vid Bingsjöstämman i övermorgon och vid hornblåsarstämman på fredag.

Hans Röjås spelar med sina systrar i Boda i kväll. De har alla musiken som yrke. Hans är fiolpedagog. Systrarna sångpedagoger. Maria är Sveriges enda riksspelman på kulning.

Stammen i syskonens musicerande har två huvudsakliga rötter. Deras mormor Nygårds Kersti hade tre systrar och fyra bröder och växte upp i ett hem där det spelades och sjöngs mycket.

Och pappa Röjås, Jonas Eriksson (1921-1989) var riksspelman, satt i Zornmärkesjuryn och var ett ansett namn inte minst i kraft av sin klassiska fiolutbildning, att han ledde en kammarmusikensemble, en folkhögskola och skrev arrangemang för körer och orkestrar.

En verklig musikant.

- Mitt förflutna har varit både en gratisbiljett och en black om foten. Jag har känt ett särskilt krav på att vara duktig. Att visa att jag inte nått dit jag nått bara för att jag är en Röjås, säger Maria.

Den ständigt närvarande diskussionen om tradition och förnyelse i folkmusiken är uppenbarligen ett spänningsfält som syskonen Röjås ägnat djupa expeditioner.

- Vi möts av konstiga förväntningar för att vi är Röjås Jonas barn. Men folkmusik får inte bara vara att kunna ett visst antal låtar på ett visst sätt. I traditionen finns också ett förhållningssätt mot ny musik. Experimenterande har inget egenvärde, men det behövs för att hitta något mer i musiken, säger Hans.

- Pappa har gjort ramarna som jag målar tavlan inom. Men då och då spräcker jag ramarna. De kan ses som schabloner - en sorts hantverksmässig trygghet som i och för sig behövs.

Systrarna Röjås har varit viktiga impulsgivare för att ge sången en officiell ställning och egen organisation inom folkmusikrörelsen:

- Det behövdes. Vi fick betala entré till stämmorna en gång i tiden, säger Britta.

Hon leder i år ensam den mycket populära allsången på tunet på Matsgården, Nordiska museets utsökt bevarade 1800-talsgård i Östbjörka.

- Det brukar gå in ett hundratal personer där. Jag frågar dem om jag är så dålig lärare eller om de tycker så mycket om kursen, för jag känner igen en hel del ansikten som kommer år efter år. Vi sjunger igenom ett häfte. Det förekommer inte så mycket utsmyckning. Det är inte så petnoga med att krusa sången på rätt ställe.

- Det finns inget rätt ställe förresten, säger Britta.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons