Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mer egen historia hade gjort debuten stark

Annons

Jesper Högströms debutroman använder sig av deckargenren för att berätta sin historia, och den är ett drivet hantverk. Frågan är hur mycket eget han tillför genren.

Den andra stranden berättar om Martin Larje som kommer till Alaröd för att skriva en akademisk uppsats om Stig Dagerman. Skälet till att Martin har valt Alaröd är två: Stig Dagerman var där en sommar i början av femtiotalet för att påbörja en roman, och hans föräldrar har köpt ett sommarhus där. Villkoret för att han ska få vara i huset är att han slipar och målar fönster. Det blir inte så mycket av med vare sig uppsatsskrivande eller målande av fönster, han blir i stället indragen i en dramatisk historia i trakten.

Martin introduceras i byn av polismannen Gunnar, en bekant till föräldrarna, då byalaget samlas för att genom provskjutningar registrera ljudnivån på skjutbanan.

Där får Martin också möta den nervige Per-Ola, som tycks vara på kant med alla i byn. Senare blir han bjuden på ett bröllop, han får Sandra som bordsdam och de inleder en flirt. Sandra försvinner hastigt från bröllopet, hon har innan dess gett honom ett dokument som tycks vara skrivet av Dagerman.

Dagen efter hennes försvinnande är Martin mer upptagen av vart hon tagit vägen än att försjunka i arbetet som han kommit dit för. Det är alltså inte Dagermans skrivkramp som drabbat honom, utan snarare upptagenheten av Sandra och det gåtfulla som tycks utspela sig mellan människor i byn.

Efter bröllopet dras skruvarna åt hårdare. Martin tycker allt oftare att det är någon som iakttar honom när han befinner sig i huset. En dag brinner bageributiken ner och Sandras man Anders blir innebränd. Plötsligt tycks Martin vara misstänkt för Sandras försvinnande och för branden, och med ens befinner man sig i en mordhistoria.

Jesper Högströms roman är alltså ett drivet hantverk. Han uppfyller de flesta av deckargenrens kriterier då han berättar om främlingen som kommer till byn och ser hur det märkliga som tycks finnas under ytan långsamt avtäcks.

Perspektivet är storstadsbons syn på den lantliga befolkningen, i synnerhet i skildringen av bröllopet, där universitetsstuderande Martin från Lund blir norm. Givetvis är det också den första person som han möter, Sandra, som försvinner.

Boken har en potential att likt en roman av Umberto Eco använda sig av ryktet om Dagermans försvunna roman, men detta blir bara en ansats. Nu används Dagerman mest som ett sätt att ge romanen en känsla av autencitet.

Under läsningen av Den andra stranden får jag stundtals en känsla av att det är en film jag ser.

Det händer inte särskilt mycket i språket utan texten använder sig i stället av ett visuellt uttryck. Någonstans där tycker jag att romanens problem ligger: Den andra stranden är skriven på ett tämligen opersonligt språk i en deckargenre som Högström inte tillför särskilt mycket nytt. Det jag saknar är ett personligt fingeravtryck.

Samtidigt blir jag imponerad av hans förmåga att bygga en roman som så mycket lutar sig mot en intrig. Om han hade utnyttjat deckarrekvisitan för att berätta en mer egen historia hade detta varit en stark debutroman.

ARNE SUNDELIN

Mer läsning

Annons