Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En mästerlig provokatör

Annons

Historien tar sitt avstamp i valet 2000, ni vet då Al Gore fick flest röster, men George W. Bush ändå tog hem segern tack vare pappas kompisar i Högsta domstolen.

Sedan presenteras en rad omständigheter som gör att man förstår att republikanerna plöjer ner tonvis med pengar för att solka ner både filmen och Moore.

Ett pikant exempel är hur insyltad Bush faktiskt är med familjen Bin Ladin och att ett antal familjemedlemmar tilläts lämna landet den 13 september. Ett annat hur insyltad han och flera andra regeringsmedlemmar är i bland annat vapenindustrin.

Att regeringen slog dövörat till när konkreta terrorhot presenterades är naturligtvis också något de helst vill tala tyst om.

Sammantaget ger alla pusselbitar en inblick i ett system som inte kan kallas för annat än ruttet.

Filmen är skrämmande, gripande och underhållande på samma gång. Och den mest underhållande är huvudpersonen själv, George W. Bush.

Det är naturligtvis lätt att göra sig lustig över de korkade och i sanning bisarra kommentarer Bush kläcker ur sig när han lämnar de skrivna talens marker. Skrattet fastnar lika lätt i halsen.

Och det är nästan en sak som skrämmer mest. Lättsinnet. Att ena minuten skriva under en order om att starta ett fullskaligt krig och i nästa slå ett par golfbollar, skämta med journalister och nojsa med sina hundar tyder om inte annat på grava empatistörningar.

Fahrenheit 9/11 är på många sätt en typisk Moore-film. Här finns tonvis med dråpliga sekvenser. Som när han åker runt i en glassbil utanför kongressen och läser upp vad som står i terroristlagen "patriot act" - eftersom ingen hade läst vad som stod i lagen innan de klubbade igenom den. Moores syrliga och ironiska kommentarer känns också igen från tidigare filmer.

Lika typiska är de genuint gripande partierna där vanliga människor får komma till tals. Som kvinnan som mist sin son i Irak och som gradvis tvingas inse att vad hon trott på i hela livet inte är så självklart.

Kopplingen mellan fattiga som sänds ut i krig och rika som skor sig än mer för varje avfyrad kula, tillhandahållen av en blomstrande vapenindustri, är mer än tydlig. Som när Bush talar till en uppenbart välbärgad skara åhörare.

- Folk kallar er för eliten. Jag kallar er mitt fundament, säger han.

I Moores hemstad Flint, Michigan, är arbetslösheten uppåt femtio procent och armén värvar aggressivt nya rekryter på köpcentrum och skolcafeterior.

Moore spinner också vidare på den tes han drev i Bowling for Columbine - att rädslan ligger som ett förgiftande moln över landet och att regeringen snarare underblåser denna än försöker lindra den. Rädsla är som bekant ett effektivt maktmedel.

Michael Moore är inte direkt någon samhällsomstörtare. Vad han ytterst begär är helt enkelt en lite rimligare värld.

Att detta ses som en provokation av så många amerikaner är ett mysterium, åtminstone från ett svenskt perspektiv. Han har kallats opatriotisk ett otal gånger och anklagats för att dra sitt land i smutsen (man kan bara gissa hur Woodrow och Wilson skulle tas emot om de avslöjat en Watergateskandal i dag).

Gör tankeexperimentet att Janne Josefsson skulle kallas landsförrädare för att ha avslöjat att regeringen fört befolkningen bakom ljuset. Naturligtvis otänkbart.

Men saken är den att de amerikanska medierna ju misslyckades kapitalt att berätta vad som försigick (och försigår) i Irak - och de gjorde det mer eller mindre medvetet. Säga vad man vill, men nog är det underligt med ett land där reportrar med stolthet i rösten säger:

- Är jag partisk och tendentiös? Det kan du ge dig fan på!

Utan att bli tagna i örat av publicistklubben.

Michael Moores är förvisso knappast opartisk han heller - han driver sina teser stenhårt och hans uttalade mål med filmen är att förhindra ännu en Bush-period i Vita huset. Men han backar upp sin argumentation med fakta och lägger för närvarande ner stora resurser på att slå sina kritiker på fingrarna när det gäller just sakuppgifterna.

Kommer den då att påverka valutgången i USA till hösten?

Jag skulle gissa att det främst beror på hur många som får chans att se den.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons