Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En litterär satansbibel

Annons

LitteraturNu slutför vår mest extreme surrealist, poeten Stefan Hammarén, sin romantrilogi med På burklös mark, efter Med en burk soppa och Konservöppnare bok. Liksom de två föregående böckerna i serien slipper läsaren hälften av den svenska grammatiken, slipper den röda tråden, slipper det mesta av struktur, skenbart i varje fall.

I den aktuella boken slipper man även interpunktionen. Det finns väl ett par ironiska kommatecken på något enstaka ställe, frånsett att de dyker upp mot slutet.

Det är ett bottenlöst träsk man hamnar i, en text utan nämnvärda fästen. Allt består av olika detaljer, ungefär lika viktiga allesammans, matas på ständigt och lika intensivt.

Efter hand som man läser, lär man sig notera en samhörighet mellan dessa små element, och märker hur de skiftar, kommer igen, hamnar i nya språkliga fåror, andra formationer, kombineras med flera detaljer.

Avgörande är inte heller hur mångfalden av olika detaljar kan tänkas ge en slutlig betydelse, lämna en bestämd lösning på dramat, vad som skulle ge pusslet sin korrekta bild. Antagligen finns inte ens en sådan, utan det är processer under läsningen som är det utmanande, roande och originella. Själva huvudbryet ger poäng.

På burklös mark är till skillnad från de två andra i trilogin mer samlad i sitt språk, mer konsekvent, verkar mer enträget skriven. Hammarén vill mer med den här boken. Den skiljer sig också kraftigt i språk och upplägg från de tidigare romanerna.

Tonen vill stundom bli en mässande sådan. Boken är i valda delar layoutmässigt en bibelpastisch, men det handlar om läsning ur en frivol bibel.

Det är nog en främmande, obskyr predikant som intar predikstolen. En litterär tro förkunnas.

Kanske ur en litterär satansbibel?

ANDREAS SJÖGREN

Mer läsning

Annons