Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lagom tjock gubbe

Annons

böcker |

gubbsjuka

Jan Myrdal

Leopard förlag

Han är 75 år, lagom tjock och ännu potent - tänder på kvinnor över 40 och blir kåt på porrbilder - står på huvudet, slår volter och bygger på världens svåraste mecano när han inte skriver på någon av de fem sex böcker han arbetar med parallellt vid någon av sina datorer. Samtidigt som han känner att ålderdomen är på väg fast den inte riktigt på allvar hunnit ifatt honom.

Som gammal residerar han på sin gård i Bergslagen där han ruvar på 500 löpmeter böcker på all världens språk, läser en till två av dem om dagen, får kartonger med nya mest varje dag förutom dem han beställer på biblioteket i Fagersta, som torde ha det rätt svettigt med denne kund för vilken läskonsten tillhör tillvarons centrala färdigheter. Han bjuder på en utförlig genomgång av sitt väldiga bibliotek med alla sina märkvärdiga specialiteter och förutsätter som vanligt att det som rör honom själv och hans närmaste omgivning har ett odiskutabelt allmänintresse.

När han utifrån sitt biblioteks väldighet fördjupar sig i en tolv sidor lång kartläggning av ursprunget till ordet "serendipty" (ung. "förmågan att, väl förberedd, finna det oväntade") mynnar det ut i en (visserligen briljant) uppvisning i den lite påfrestande långrandighet som brukar tillskrivas gubbåldern.

En gubbe som dessemellan fräser av ilska och pepprar sin skrift med ständigt återkommande "Fy fan!" omväxlande med kärnfulla citat ur Karl XII:s Bibel. Havamal, Olaus Magnus krönika och andra oförtjänt bortglömda skrifter samtidigt som han ger blanka fan i anständigheten och sparkar moraltanterna i baken: "Nej, nog är han gubbe nu, säger jag om Jan Myrdal, men än är han kvick och vill inte i onödan späka sin kåta lekamen".

Sin galla spyr han över hyckleriet och mördandet ute i världen, där de fattiga bombas till lydnad, men har också synpunkter på det som händer här hemma - i Göteborg förra sommaren till exempel, där "noga planerad samverkan mellan kvinnoföraktande och skjutglada machopoliser" får en del av skulden.

En halsstarrig och illa dresserad gubbe som har lätt att slira åt det paranoida hållet, när han utgjuter sin ilska och irritation över PEN-klubben, Strindbergssällskapet och annat som inte faller honom på läppen.

Men gubbsjukan i det här fallet har andra och solidare kvaliteter också. Den väjer inte för de obehagliga sanningar som vi alla förr eller senare tvingas ställas inför - den dag prostatan, hjärtfelet, skumsynen förvandlar oss till halva människor, i slutändan slarvigt inslagna paket i den vårdkedja som inte längre tycks fungera i folkhemmet.

När tankeförmågan sviker och demensen slutligen tar vid - vad har livet då för värde? Med sin älskade morbror Folke som en av flera tänkbara förebilder penetrerar han självmordets möjlighet - kan inte släppa tanken på den åldrade älsklingshunden Florry som en dag ställde sig framför tåget. "Det är ju inte så att någon av oss vill dö men det kan komma en tid då man inte bör vilja leva längre".

Men än lever han och har skrivit en bok som bubblar av ideér, uppslag, skisser till ofullgångna verk - till exempel romanen "Pornografiska berättelser om Barbro och Kurt" - allt som håller honom vaken om nätterna och får honom att försumma vardagsplikterna: Hur ska han hinna med allt?

På åldringars vis blickar han bakåt på sitt liv med dess kärlekar, fränder, vänner och läsefrukter och levererar därtill en gedigen släktkrönika från hem-

bygden i Gustafs - ursprungligen härstammade familjen från utkantsgården Myres i Solvarbo, ännu längre tillbaka på 1600-talet från finntorpet Jönses i Lövnäset, men farfadern avancerade till godsägare som det står på familjegraven i Gustafs där han till slut själv ska stoppas ner.

Trots alla oförrätter i det förgångna ser han numera med försonande ögon på föräldrarna Alva och Gunnar och försvarar dem mot de beskyllningar för rasism och annat de utsatts för på senare år.

Till slut tvingas man ändå kapitulera inför Myrdals ordakonst trots alla yvigheter, galenskaper, befängdheter han bjuder på under resans gång - och nog blir det väl lite kylslagnare, lite mindre oanständigt i det litterära klimatet den dag han lägger pennan ifrån sig för gott - vilket han dock säkert inte gör än på ett bra tag.

ARNE SÄLL

Mer läsning

Annons