Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kul, kall kille

Annons

Louisiana Red måste vi nog definitivt placera i det där frysfacket, bland alla de andra riktiga bluesmännen från södra USA. De där som inte räknar eller bryr sig så noga om det halkar med en trettonde takt i tolvan, de där som på något sätt bryter mot formelsamlingen varje gång de ställer sig på en scen.

Eller sätter sig på en stol på en scen, som i Louisiana Reds fall.

Den numera europeiserade veteranen från Mississippi öppnar kvällen med att berätta om Blue Jean, men bjuder tillsammans med finska komptrion och smidigt munspelsunderstöd från Pepe Ahlqvist på en inledning som känns sval och blek.

I alla fall musikaliskt. För Louisiana Reds scenpersonlighet är party hela vägen hem. Ett slags mytisk bluesmixkaraktär av Ray Charles godmodiga charm och Lightnin' Hopkins elektriska coolhet.

Det bränner egentligen inte till ordentligt förrän Louisiana Red trär ett sliderör över lillfingret för att köra Electric Man Blues.

Och det känns inte särskilt överraskande att bluesmannen lirar John Lee Hooker och parafraserar Elmore James.

Det är liksom i den traditionen Louisiana Red finner sin mojo, och även om han inte är självlysande på samma sätt som legendarerna så är han en kul och underhållande bluesartist. På Harrys bjussar han dessutom på ett antal kufiska men charmiga gitarrövningar som ibland tangerar det senildementas gräns, men också visar på en alldeles förtjusande ungdomlig nyfikenhet hos artisten.

Raka tolvor? Bah! Häng på nu bara, grabbar, så kör vi. Skit i matematiken. Låt oss i stället se vad som händer om vi pillar, rycker och fipplar lite med elgitarren jag har här i knät.

Lousiana Red tillhör en utdöende artisttyp. Ge honom en kakburk och ett gathörn, och han fixar bluesunderhållningen som enmansorkester.

Bluesklubben får lite draghjälp av melodifestivalen och det är glädjande nog relativt gott om folk i Harrys salonger denna kväll då stadige Blå tisdags-favoriten Louisiana Red kommer på återbesök.

Friends, Solo, pressfolk, tv-medarbetare och bluesklubbare bjuds på ett gig som kanske inte imponerar stort musikaliskt, men där spelglädje och rutin kombineras på ett charmigt och underhållande sätt. Kul.

Ett skvaller från pålitlig källa talar också om att medlemmar ur Solo och Friends sent på natten (och till den rättrogna bluesklubbspublikens fasa, misstänker vi) brottar sig upp på lilla barscenen för att köra Bryan Adams-covers, efter det att lokala Feedback Familys avslutat sitt schemalagda eftersläckningsgig.

Men så dags har tidningens utsände gudskelov hunnit gått hem för att vila öronen inför helgen.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons