Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En klassisk äventyrsfilm

Annons

Att göra en ny version av King Kong känns inte som världens mest påkallade filmprojekt, men har man en dröm och drygt en och en halv miljard kronor att förverkliga den för, så varför inte? Det hade Peter Jackson och med erfarenheterna från Ringentrilogin och modern teknologi kan man åstadkomma betydligt mer än den ryckiga stop motion, som fick original-Kong att röra på sig.

Filmen inleds i kontrasternas New York, där glittret på Broadway inte kan dra blickarna från slum och misär. Det är trettiotal och depression. Den unga vaudevilleskådespelerskan Ann Darrow (Naomi Watts) kastas ut i arbetslöshet, men stöter av en slump på filmproducenten Carl Denham (Jack Black).

Han får med sig henne på en skruttig ångbåt och tillsammans med filmteam och besättning ger de sig iväg på en lång resa. Carl, som är en tvättäkta cyniker, spelar dock med dubbla kort och håller tyst om att han egentligen vill hitta den mytiska Skull Island. Där hoppas han få tillräckligt spektakulära bilder för att ge honom den filmsuccé han behöver.

Och nog finns det saker att filma på Skull Island. Där bor naturligtvis King Kong, men liksom i originalfilmen från 1933 finns där också dinosaurier och andra läskigheter.

Vi får se slagsmål med Tyrannosaurusar, slemmiga jättemaskar med en massa tänder och jätteinsekter. Infödingarna på ön kan inte kallas annat än "vildar" och de piskar upp sig själva i extas inför det människooffer de erbjuder Kong.

I grund och botten är King Kong en klassisk äventyrsfilm med kärlek, hjältemod och sentimental sensmoral och nyinspelningen tillför egentligen inte mycket därtill än en mer naturtrogen apa, fantastiska specialeffekter och mer action. Men om publiken 1933 kunde hänföras av ryckliga animationer så krävs det lite mer i dag. Man kan bli blasé på datoriserade vidunder.

Avslutningsscenerna är mer än välkända och det är ganska maffigt när King Kong står längst upp på Empire State Building. I det ögonblicket förstår man varför Peter Jackson ville placera sin egen skapelse där.

Men nu måste väl Peter Jackson ändå vara less på att vräka på med specialeffekter, pukor och trumpeter? Att han behärskar lite mer lågmälda filmer har han tidigare visat med dramat Svarta änglar och det känns som om det är dags för något liknande nu.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons