Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En klassiker för skofetischister

Annons

"Det här är som Pretty Woman, fast på spanska och med olyckligt slut", säger Antonia San Juans transvestitiska bordellmamma Adele i Ramón Salazars film Piedras.

Det stämmer inte riktigt. Snarare är Piedras som en sorts Almodovar light, eller en Almodovarfilm utan den riktiga skärpan, perversionen och svärtan.

Men ingredienserna finns där. Flera skådespelare känns igen från Almodovars filmer, och även denna bjuder på en parad av strålande kvinnoroller, en dos bildskön gayromantik, en huvudperson som är högst könsospecifik samt en en lite kittlande sexuell böjelse.

Det här är nämligen en film om fötter och om skor. Allehanda exklusiva skodon passerar revy och kameran smeker ständigt långbenta fotmodeller längs vaderna.

För en skofetischist torde den kunna bli en klassiker, men även den som tycker att fotmassage är den högsta formen av njutning torde inte bli besviken.

Dramaturgin är av Short Cuts-karaktär. Ett antal människoöden vävs i finalen samman under en dramatisk taxiresa.

På vägen dit passeras många gripande scener. Långfilmsdebutanten Ramón Salazar har känsla för avskedets smärta. Filmen staplar avsked på avsked på varandra, många människor finner alldeles för lite kärlek och den du älskar är inte den du trodde att han eller hon (eller är det verkligen en hon?) var.

En mycket sorglig film ända tills allt fullkomligt välter över ända på slutet. Plötsligt målas det tavlor och skrivs romaner mot en fond av svallande vågor och stråkmaskinen vrids på full kastrull. En sorts "romantic relief" man gott kunde varit utan.

Men visst, om du ställer mobiltelefonlarmet på två timmar och 15 minuter och sen springer ut. Om du verkligen inte misstänker att killen som ser ut som en grekisk olympier och ständigt visar sin vältränade bringa i motljus är gay, och om du skulle kunna döda för en bra fotmassage, då är det här en riktigt bra film.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons