Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En högst personlig årskrönika

Annons

Årets arbetsupplevelse: Parsifal i Bryssel. Jag grät varje föreställning på scen av ren ilska att detta en gång skulle vara över. Min känsla var att jag äntligen fick göra något som var eget och på riktigt kreativt, arbetet blev hårt, personligt och oerhört lustfyllt.

Årets Fajita: Direkt efter Bryssel i februari åkte vi till New York där jag sjöng med Gergiev, därifrån till Mexico för hela fem dagars sol och bad. Precis exakt så många dagar behöver man för att koppla av och vänja sig vid värmen. Då åkte vi hem igen.

Årets bus: Gjorde Gurrelieder i Strasbourg och Paris på midsommar och blev kompis med Albert Dohmen, basbaryton, och spieltenoren Arnold Bezuyen. Vi bestämde vid frukosten på hotellet att ta ett tidigare tåg än de andra, varför sitta i Strasbourg när man kan vara i Paris? Vi satt på tåget utan biljett när världsbasen Dohmen drog en vals om att vi var operasångare som var förskräckligt försenade till en repetition i Paris. Konduktören var schysst och vi fick friåka.

Årets semester: Vi byggde ett konserthus på sex veckor och när vi var helt slut gjorde vi en veckas festival med fyra olika konserter, med 22 sångare och 17 musiker. Allt skulle roddas och produceras och vi hade över huvud taget inget hus med el eller dörr, tre dagar före invigningen. Direkt efter det hoppade jag in i hetluften i Salzburg med ett stycke jag fick snabblära på nätterna. Så semester – nä. Bidde inget i år.

Årets lunch: Jag blev hovsångerska i år och inbjöds till slottet för att sjunga på hovets julandakt och äta överdådigt julbord. Jag satt som kungens bordsdam och när kungen antydde att jag som hovsångerska borde kunna fler snapsvisor föreslog jag att kungen skulle anställa en hovnarr också. Gustav den tredje hade Bellman. Kungen får anställa…eeeh...Magnus Uggla.

Årets långresa: Åkte ända till Montreal i maj för att sjunga fem minuter Erda i en konsertant Rheingold med Nagano. När jag skulle tränga in mig i planet igen för att flyga hem undrade jag vad jag sysslar med. Ibland känns det som i historien om slagverkaren som var med på en långturné till Asien för ett enda pukslag i en symfoni: När pukslagets stund var inne efter två veckors resande missade han det.

Årets morgondopp: Vi sov en natt ute på ön i Orsasjön i somras. Bleka morgonsolen sken, marken var blöt efter nattens regn. Hittade några smultron på vägen ner mot sjön, försökte undvika att trampa på kottar och drog in doften av blöt sand. När foten bröt den blanka ytan såg jag de röda stenarna och den grova sanden därunder. Några gosiljor simmade undan. Min tacksamhet över livet fyllde hela kroppen när jag gled ner i vattnet. Efter doppet väntade morgonkaffet i en solstrimma på förstubron. Minnen att leva på när man slåss med amerikanare vid brödrosten på hotellets frukostbuffé.

Pers Anna Larsson

...som sjunger i Vattnäs på lördag.

Mer läsning

Annons