Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En himlaspelsmördare minns tillbaka

Annons

FFörst blir jag alldeles iskall när jag läser att Himlaspelet lagts ned. I mina mardrömmar ser jag en massiv lynchmobb av mordiska dalmasar, komplett med högafflar och brinnande facklor, tågandes uppför trappuppgången mot min lägenhet.

De skanderar något hotfullt om vad de tänker göra med de där högafflarna och mina inälvor, men eftersom de skanderar på dalmål låter det inte så hotfullt utan mer som en ovanligt svängig ringlek.

Men låt mig ta hela den här vansinniga historien från början.

Året är 1999, jag är recensent för tidningen och jag sitter i en friluftsteater i Leksand. Jag stirrar som förhäxad upp mot scenen där ett dussin amatörskådespelare och något enstaka proffs, de flesta i pottklippta dalaperuker, brottas med bygdespelet som Gud glömde (även om en stor skylt ovanför scenen proklamerar att vi tittar på "Ett Spel om en Wäg som till Himla bär").

En gammal dam bredvid mig har under nästan hela föreställningen suttit och tyst format orden till denna stora galna, 60-åriga soppa av helstollig religiositet, fläskig dalapatriotism, mättad allmogeromantik och bra dunkel nazikritik. Alltihop framfört på det mest hopplöst stolpiga versmått hitom Big Bang.

När hon får veta att jag är recensent väser hon att jag ska få smaka på käppen om jag skriver nånting negativt i min recension av Himlaspelet. Och jag skrockar tillmötesgående åt hennes skämt.

Vad jag vid det laget ännu inte vet, är att ingen i spelets 60-åriga historia någonsin andats ett negativt ord om det i dalapressen, och att jag om tre dagar kommer att vara Dalarnas mest hatade man.

Vid det laget vet jag ännu inte att tidningen kommer att bombarderas av ursinniga insändare, att Radio Dalarna kommer att ha ett extrainsatt timslångt program där folk får ringa in och förolämpa mig. Och att damen med käppen givetvis inte alls skämtar.

I dag vet jag bättre: I mina mardrömmar marscherar den gamla damen i täten för den där lynchmobben som är ute efter mitt huvud.

Det är fortfarande 1999, och de närmaste veckorna ska bli de mest bisarra i mitt liv. Bara för att jag i min recension skrev att Himlaspelet kanske bör ta en paus nästa sommar och ta sig en funderare på vad man egentligen vill med sitt lilla skådespel. Kanske fundera ut lite nya grepp, ändra lite för att nå ut med spelets budskap till moderna människor.

Det blir folkstorm. Insändarskribenterna skriver att Himlaspelet är "förkunnelse" - inte ett ord får ändras. Men att man måste ha sett det minst tio gånger och vara född i Dalarna för att fatta det.

Insändarna ifrågasätter om jag verkligen existerar, man anklagar mig för att vara en pseudonym för någon som bara vill förstöra. Till slut tvingas tidningen publicera en bild och en kort intervju med mig där den första frågan är: "Sebastian Kloss, är det så att du faktiskt finns?".

Bo Berggren får ur sig i en lång debattartikel där han kallar mig ohyfsad och avkräver mig ett svar: Vad kan jag göra för Dalarna?

En försynt insändarskribent försöker försvara mig, och genast kommer det insändare där han blir misstänkliggjord för att hysa "kommunistiska åsikter".

Fortfarande ett år senare är hela historien så infekterad att chefredaktören väljer att gå bakom ryggen på sin egen kulturredaktör för att personligen se till att jag inte får recensera Himlaspelet igen, så som det varit planerat.

Vid det laget har jag redan flyttat ifrån detta parallella och lite kusliga universum som kallas Dalarna och som ligger bara några mil öster från där jag bor, även om det känns som mycket, mycket längre bort.

Det är som om mitt försynta förslag om ett litet uppehåll öppnade en glipa i någon sorts miss-nöjets dammluckor. Och den glipan kom sedan att bara vidgas och vidgas.

Fortfarande 2001, alltså två år senare, anser Martin Aagård att han måste ägna halva sin recension åt att förhålla sig till min gamla sågning. "Föreställningen har länge levt i symbios med sina recensenter", läser jag medan kallsvetten tränger fram.

Året efter kallar Jens Runnberg Himlaspelet "mossanlupet", och i stort behov av förnyelse, och orsakar en ny folkstorm, den här gången med Åke Strömmer i spetsen. Samtidigt fortsätter Himla-spelets besökssiffror att rasa.

Arrangörerna griper efter halmstrån, drömmer om att forsla stora imaginära busslaster av kulturhungriga tyskar direkt till Sammilsdal. Någon tror att fler kändisar på scen är lösningen.

Året därpå försöker sig Aagård på en ganska ansträngd hyllning till allt som är stolligt och förlegat med Himlaspelet, men vid det laget är spelet redan förlorat. Och det jättelika bygdemuseum som är landskapet Dalarna mister ett av sina riktigt stora dragplåster.

Kultur från hembygden, skrev jag 1999, behöver inte vara något som sätts under en stor glaskupa och hanteras som någonting bräckligt - som man måste ställa upp en hel liten uppförandekod kring.

Någonstans på den där snart tomma glaskupan på museet Dalarna finns fortfarande något litet fingeravtryck från mig. Och jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna förklara allt det här för den där lynchmobben som är på väg uppför trappuppgången.

SEBASTIAN KLOSS

Mer läsning

Annons