Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En helt okänd människa i radio!

Annons

Förra veckan hade ett nytt önskeprogram premiär i radions P3. "Favorit" heter det och sänds från Malmö. Det ska ersätta Pontus Enhörnings och Jörgen Lötgårds nu nedlagda Önska som var en anarkistisk och smått hejdlös variant på idén önskeprogram. Pontus Enhörning har för övrigt kvalat in bland den sällsynta sortens radiobegåvningar som kan jämföras med storheter som Kjell Alinge. Absolut gehör och fingerspitzgefühl för radiomediet.

För uppskattningsvis trettio år sedan fanns ett önskeprogram i radion som hette "Det ska vi fira". Idén var enkel: någon som ville fira någon med en låt, skickade ett brev som blev uppläst i radion och önskemusiken spelades.

För att önska i det nya "Favorit" är det inte nödvändigt att fylla år.

Men annars lutar man sig mot det traditionella Det ska vi fira-konceptet med undantag för att man utöver snigelpost även kan önska via e-post och genom telefonluren. Nytt är också en hemlig gäst som dyker upp i studion och delar med sig av tidiga favoriter ur den egna skivsamlingen. Inför premiärprogrammet såg man nu framför sig hur förslagsvis Marie Fredriksson eller Cardigans-Nina flögs in till Malmö för vidare frakt i taxi till radiohuset som äntras med en sliten papperskasse fylld av gamla vinylare från anno dazumal.

Men icke. Gästen hette i stället Annika, hade jobbat i skivaffär och var hur okänd som helst. Vad var nu detta? För mig som lyssnare föll vaxet ur öronen av pur häpnad. Vilket nyskapande och exotiskt grepp! En obekant och helt vanlig människa som till råga på allt inte hade expertkompetens vilket brukar vara det som annars krävs för att hamna i tv, radio eller tidningar om man inte är känd.

Man kan ha gjort aldrig så bestående insatser för mänskligheten, den mediala dagordningen rangordnas efter kändisskap. I slutet av förra veckan kunde till exempel radions Eko-nyheter berätta att fyra personer tilldelats det kulturella fredspriset Hiroshima för att ha bidragit till att synliggöra den romska kulturen. Vilka dessa fyra personer var fick lyssnarna aldrig veta. De var inte tillräckligt kända för att ens nämnas vid namn. Att telegrammet över huvud taget kom med måste bero på det nyhetstorra landskap som hotar att breda ut sig i kölvattnet efter Mona Sahlin-affären och den Statliga alkoholkommissionens omtalade fylleslag som inte bara var filmad fiktion utan dokumentär verklighet. Det senare genererade ett nytt ansikte på den kändistäta mediahimlen: den helt vanlige kanslichefen Håkan Wrede. Han fick tillsammans med den redan luggslitna kändisen Sahlin huka sig under den löpsedelstunga domen: AVGÅ.

Mona Sahlin behöver nog ingen personlig tränare men väl en personlig kontorist. Frågan är väl om vi behöver det moras av förenklingar som uppstår när media tar på sig rollen av moralens väktare i sina klåfingriga försök att orkestrera den politiska dagordningen. Nu ska också sägas att denna klåfingrighet har sina goda sidor. Som när den till exempel uppmärksammar ett klåfingrigt kulturborgarråd som tar sig rätten att stänga en konstutställning som inte faller henne på läppen.

Liknande aktioner företogs i nazityskland på 30-talet. Då handlade det inte om graffiti utan om "entartete Kunst". Begreppet har en egen rubrik i Nationalencyklopedin och alla som vill kan själva läsa vilka konsekvenser Führerns maktfullkomlighet på konstens område fick.

Utställningen Sthlm Underground är åter öppen. Men beslutet att stänga den gjorde ett helt vanligt kulturborgarråd till rikskändis. Än har ingen folkdomstol krävt Birgitta Rydells avgång men lägg namnet på minnet i alla fall.

Mer läsning

Annons