Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En god litterär årgång

Annons


Att tänka tillbaka på det litterära bokår som gått liknar att smutta på ett gott årgångsvin. För 2001 var, utan överord, ett riktigt bra skönlitterärt år. De "stora" författarna släppte böcker som infriade förväntningarna, samtidigt som kaxiga nykomlingar förvånade med udda och oväntat helgjutna debutverk.

Per Olov Enquist gav ut sin nära 600 sidor långa roman om väckelsepredikanten Lewi Pethrus. "Lewis resa" väckte tillbörlig beundran bland litteraturkritiker och nominerades också till årets Augustpris - men nådde inte ända fram. Mitt i allt beröm hördes trots allt röster som envist hävdade att Enquists bok var duktigt gjord, men ganska tråkig.

USA:s store samtidsskildrare Philip Roth fullbordade sin trilogi om det amerikanska samhället med "Skamfläcken" som kom ut på svenska i höstas. Berättelsen om universitetsläraren Coleman Silk som hamnar utanför den politiskt korrekta samfälligheten på grund av påstådd rasism är en lysande skildring av livslögner.

Förra året slog engelskan Zadie Smith igenom med dunder och brak i sitt hemland. Debutboken "Vita tänder" kom ut i Sverige i våras. Myllrande och fräsch skildrade den ett multietniskt samhälle på ett sätt som få andra klarat av.

2001 var för övrigt novellernas år i den unga, svenska samtidslitteraturen. "Saknar dig sällan så mycket som nu" av Mats Kempe, "Landhöjning två centimeter per natt" av Jerker Virdborg och "Den ni söker är inte här" av Joakim Forsberg bärs alla av samma lågmälda ton och vardagliga men ändå förvånande obehagliga stämning. Debutanten Mats Kolmisoppis novellsamling "Jag menar nu" skildrar en yngre grupp människor och miljöer, men har ändå ett tydligt släktskap med de redan nämnda manliga författarnas böcker.

Då skiljer sig Mare Kandres "Hetta och vitt" mer från de övriga, med sin mer drömlika stämning och Kandres karaktäristiska känsla för såväl det sensuella som det äckliga. Sällan har Mare Kandre varit så bra som i dessa komprimerade berättelser.

Ett annat tema under året var det självupplevda, eller det parasitärt upplevda. Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates tecknade ett inkännande porträtt av Marilyn Monroe i den tjocka romanen "Blonde", medan fransmannen Emmanuel Carrère skildrade mördaren Jean-Claude Romand i sin isande kyliga och skrämmande bok "Doktor Romand".

För den som längtade efter feel-good-litteratur av gott märke bjöd Nick Hornby på ovanligt allvarsam sådan i "En god människa" medan norrmannen Erlend Loe fortsatte i den framgångsfåra som succéromanen "Naiv. Super" plöjt upp, när debutboken "Blåst" äntligen översattes till svenska.

Andra böcker bröt sig helt ur alla genrer och stilar. Maja Lundgren fick läsarna att brista ut i skrattparoxysmer med romanen "Pompeji" om de vällustiga och illistiga Pompejibornas sista dagar före det vulkanutbrott som ändade deras liv. Maria Zennström gjorde en poetisk och sensuell debut med "Katarinas sovjetiska upplevelser", där fragmentariska bilder från ett svunnet Sovjetunionen klipps samman som i en film.

Torbjörn Flygts prisade roman "Underdog" är väl värd allt beröm. "Underdog" är inte lika burlesk och rolig som Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula", men vinner i stället på sin ton av äkthet i skildringarna av de miljöer och attityder som utmärkte 1970- och 1980-talet. Sällan har den ensamstående mamman fått en så fin hyllning som i Flygts bok.

Naipaul har också med rätta prisats av Svenska Akademien för sin livsgärning. Men boken "Ett halvt liv", som gavs ut på svenska i år, är knappast någon av hans stora romaner. Då är det långt mer njutningsfullt att läsa tidigare volymer som "Ett hus åt mr Biswas" eller "Ankomstens gåta". (PM)

SARA ULLBERG

Mer läsning

Annons