Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En gång varje månad snurrar hjulen för fullt

/
  • Skofynd? En mycket liten del av svenska folket har något sparande. Det beror inte på att svenskarnas inkomster är lägre än i andra länder. Vi prioriterar konsumtion nu istället för att spara för framtiden.
  • Dags att plundra! Sparandet i Sverige ligger på mycket låga nivåer. I Finland sparas dubbelt så mycket, i Italien sex gånger så mycket som i Sverige. De svenska tillgångarna är mer ojämnt fördelade i befolkningen än tillgångarna i USA.
  • Dags att spendera. Köerna till uttagsautomaterna i Dalarna ringlar långa varje månadsskifte. För veckan före lön står åtta av tio svenskars konton på noll.

Annons

Ingen annanstans i världen är lönerna så sammanpressade som i Sverige. Visst finns det fattiga människor i Sverige, men det stora kollektivet arbetare och tjänstemän har det ganska bra - de bor rymligt, har förhållandevis långa ledigheter, lever länge och äter bra (om än något för mycket).

Just nu upplever Sverige en ordentlig högkonjunktur, aktiekurserna skenar, fastighetspriserna stiger, sysselsättningsgraden är högre än vad s-regeringen kunde drömma om och svenskarnas köpkraft återställs något (även om inflation(s)politiken gjort en krona värd bara en tredjedel av värdet 1970).

Serie Köpkulturen

Det är onekligen ett gyllene tillfälle att fylla ladorna för magrare tider. Gör vi det? Absolut inte. Pengarna närmast bränner i fickorna.

Vart femte hushåll uppgav under hösten 2006 att deras konsumtionsnivå var så hög att de hade haft svårt att få inkomsterna att räcka till.

Aldrig har så många varit så skuldsatta.

Aldrig har så många hamnat i kronofogdens klor.

Aldrig har identiteten i så hög utsträckning tillskrivits konsumtionen: Du är vad du köper.

Denna vecka har reklamtavlorna i Dalarna upplyst om "Korta lån till fast pris". Småkrediter, tänkta att betalas tillbaka när lönen kommer in på kontot igen. En annan lånetyp är bara ett SMS borta. Stora grupper ungdomar passar på att ta sådana lån.

Många är så grovt okunniga i privatekonomiska frågor att finansmarknadsminister Mats Odell har lanserat tanken på en folkbildningskampanj. Vad är en kredit egentligen? Måste man verkligen betala tillbaka?

TV-program som Lyxfällan, som visar komplett idiotiska köpbeteenden, har blivit underhållning i TV3.

Många följer nyhetsrapporteringen från Riksbanken med ängslan i dessa dagar. En tredjedel av svenskarna uppger att de kommer att få lov att flytta från sin nuvarande bostad om månadskostnaderna skulle öka med 2000 kronor eller den disponibla inkomsten minska med lika mycket. Och det är väl inte omöjligt - räntorna är på väg upp.

Några marginaler finns inte.

Inkomsterna är redan intecknade för de månatliga utgifterna. Att spara ses som ohippt, tråkigt och onödigt.

Sparandet i mycket stora grupper, arbetarklassen och medelklassen, har i jämförelse med andra länder hållits tillbaka i Sverige. Inkomsterna är jämlikast i världen. Tillgångarna är däremot oerhört ojämlikt fördelade ur ett internationellt perspektiv.

Av Sveriges samlade nettoförmögenhet äger istället landets rikaste tiondel 71 procent och den rikaste hundradelen 25 procent.

Bara denna mycket lilla grupp kan bygga upp och ha kvar tillgångar för framtiden; låg- och medelinkomsttagare kan inte det. I Sverige beskattas låg- och medelinkomsttagare hårdast i världen.

Svenskar spelar mest av alla på poker, trav, tips och odds, men sparar mycket litet om bundna och villkorade pensionsundansättningar undantas. Istället sveps breda grupper istället ofta med i kasinoekonomifenomen, konstaterar nationalekonomen Dick Kling i en ny bok:

"... med oregelbundna mellanrum drabbas svenskarna av spekulationsfeber för att vakna upp med värdelösa Kreugerdebentures, Fermentaaktier, fastighetsaktier eller IT-aktier. Ett långsiktigt sparande för att sätta guldkant på pensionärstillvaron, kryddat med ett och annat kort besök i kasinoekonomin, verkar mer intressant för svenskarna än den långsiktiga förmögenhetsuppbyggnad som är vanlig bland småsparare i många andra länder."

Aldrig har väl en svensk politiker hånats så som dåvarande finansministern Anne Wibble när hon i början av 1990-talet sade "alla borde ha en årslön på banken". Men hade hon fel i sak? Finns det över huvudtaget något "fulare" i Sverige än "arbetsfria inkomster" (det vill säga avkastning på sparande)?

Bankerna må anstränga sig att pressa sina låneräntor, men erbjudandena om fördelaktiga sparräntor är i det närmaste obefintliga. Många banker erbjuder noll procents inlåningsränta. Ingen höjer på ögonbrynen. Sparandet är ingen stor fråga i Sverige i alla fall.

För, som Kling skriver, "hela utrymmet för förmögenhetsuppbyggnad för en normal inkomsttagare i Sverige har tecknats in av skatter. (...) Den svenska välfärdsmodellen bygger i extremt hög grad på ett transfereringssystem där människor lever på andras inkomster istället för på eget kapital".

Den generation som inte så sällan understryker att den arbetat och betalat skatt hela sitt arbetsliv och nu vill njuta sitt otium kan alltså inte betala för detta själv. Den generationens skatteinbetalningar är förödda i namn av "den sociala bostadspolitiken" - huvudskälet till att pensionssystemet måste göras om 1998.

"Den svensk som oroar sig för sin pension och undrar vart hans inbetalade pensionsavgifter tagit vägen kan ta en skön promenad i någon förort från 1960- eller 1970-talet istället för att glädja sig åt sex procents realavkastning på börsen".

Men svenskarna som folk äger mycket mer än de är medvetna om - fastigheter, företag och värdepapper. Regeringskansliet förvaltar 55 företag och koncerner med totalt 190000 anställda.

Staten är den största ägaren på Stockholmsbörsen och de statliga innehaven var våren 2006 värderade till 675 miljarder kronor, ungefär 75000 kronor per svensk.

Till detta kommer de fem AP-fonder som hösten 2005 värderades till 769 miljarder kronor - totalt skulle det bli 160000 kronor per svensk, att jämföra med mediannettoförmögenheten som är 28000 kronor per svensk inklusive värdet på bostäderna.

Nationalekonomen Kling är kritisk till den offentliga förmögenhetsförvaltning på mycket långt avstånd från medborgarna som AP-fonderna utgör. Han kallar dem som i praktiken kontrollerar förmögenheterna för "ombudskapitalister" och vill istället myndiggöra svenska folket.

Kling påminner också om att när ombudskapitalister kontrollerar folkets samlade tillgångar kan exempelvis pensioner helt plötsligt börja beräknas på ett nytt sätt, som en följd av politiska beslut. Värdet på de framtida pensionerna är ingalunda hugget i sten.

Nya politiker kan fatta nya beslut. Och det kan också de som förvaltar avtalspensionerna göra. Folket är i händerna på sina ombudsmän. Svensken är inte självägande.

Kling argumenterar vältaligt emot den utförsäljning av statliga företag som regeringen just påbörjat och driver också opinion på www.folkkapitalism.se.

Att staten lägger beslag på pengarna som flyter in och använder dem till att betala av på statsskulden är enligt Kling både en dålig affär och en missad chans att ge svenska folket litet grundtrygghet i form av ett eget sparande.

För Kling menar att pengarna för bolagen som säljs är alla svenskars och ska delas ut till alla svenskar direkt istället.

Fakta: Litteratur Nationalekonomi

RADHUSPROLETÄRER OCH OMBUDSKAPITALISTER

- om svenskarnas förlorade förmögenheter

Dick Kling

Timbro

Mer läsning

Annons