Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En funkigare Lisa i Dalhalla

Annons

Med fantastiska totalt 650 000 exemplar sålda av sina första två skivor har Lisa Nilsson en grundmurad popularitet.

Men från dem tog hon bara tre sextondelar av konsertmaterialet på lördagskvällen: Himlen runt hörnet och Den här gången av Mauro Scocco samt Handens fem fingrar av Peter LeMarc.

I stället skruvade hon, med hjälp av Ulf och Henrik Jansons arrangemang, till materialet från sina två senaste skivor och gjorde det betydligt souligare och funkigare än det hudlösa och återhållna sätt hon valt som gestaltningsform i studion.

Det är märkligt att låtar som Var finns du nu? och Långsamt kan ges sådan torr groove. Funkigheten gjorde låtarna mindre beroende av texterna, och det tjänade de på; det finns klara brister i textmaterialet.

Ingen tvivlar på att det bygger på äkta känslor; Lisa Nilsson framstod genom hela konserten som en genuin person, men känslorna är klichéfyllt och taffligt uttryckta om bara texterna skärskådas.

Låtarna hon skrivit själv har pretentioner, som ofta blir smetiga på skiva. I Dalhalla fungerade det intima förvånansvärt bra. Lisa charmar.

Lisa Nilsson är en modig artist, med sin öppenhet, med sin ärlighet. I mellansnacken reserverade hon till och med sig mot sin egen naivitet.

Hon landar någonstans mellan Monica Zetterlund och Helen Sjöholm. Lisa skriver melodier på ursvenskt säker grund, ofta med drastiska oktavsprång och fina moll/dur-brytningar.

Mycket röst, dra på med det (förutom pianisten Daniel Karlsson) tighta bandet och lägg på ännu mer med en stor del av Dalasinfoniettan, var konsertens recept.

På scenen fanns om inte staplar med Marshallhögtalare som vid den värsta Rolling Stones-konsert, så åtminstone två höga högtalarpelare som blev en ny och inte angenäm bekantskap.

Ljudet var för högt. Akustiken i Dalhalla bär mycket bättre än vad producenterna tycktes tro. Smakfull ljudproduktion har ju alltid varit Dalhallas signum också när förstärkare använts.

En och annan satte i öronproppar. Precis som på vilken annan stadion som helst drabbades i lördags också ljudbilden av fenomenet med ett ljud som "blåste omkring" (det var en ganska blåsig men varm kväll) och var mycket ojämnt.

Konserten toppades av minimalistiska Våren kom i år (bitvis en briljant duett mellan Lisa Nilsson och konsertmästaren Anders Jakobsson) och Handens fem fingrar (också utan bas och trummor).

Efter en andra avdelning med Stevie Wonder, Nat King Cole, Cornelis Vreeswijk och Dusty Springfield strålade Lisa Nilsson av lycka och ville ta alla de 2 600 i publiken i famn.

De redan långa mellansnacken blev ännu längre och hon tackade också mixerbordet! Nåja.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons