Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En förbryllande afton

Annons

När pianisten Per Tengstrand i söndags gästade Borlänge kammarmusikförening bjöds en förtjust publik in i Beethovens värld. Tengstrand gav förtjänstfullt kommentarer kring såväl instrumentets som tonsättarens utveckling under de tio år som kvällens verk omspann. Bitvis var det nästan som på skolkonserternas gyllene epok, för trettio år sedan.

Dock gavs ingen förklaring till varför den mest uttjatade av alla Beethovens sonater, Månskenssonaten, sattes in i programmet i stället för den annonserade första pianosonaten, den som 1795 tillägnades Joseph Haydn och som kunde tjänat som jämförande utgångspunkt.

Fler mysterier skulle följa, bland annat när Tengstrand ivrigt förfäktade att sonaterna nr 23 och 24, Appassionatan, och den som brukar kallas Till Therese, skulle vara de sonater som Beethoven satte allra högst. Samtidigt kunde vi i programbladet läsa Tengstrands egen text, där det lika markerat slås fast att Hammarklaver-sonaten tog över deras roll därvidlag, men den stod nu inte på kvällens program.

Tengstrand är ju en av landets ledande pianister, välkänd både internationellt och nationellt, prisbelönt i en rad tävlingar och i fjol avporträtterad i ett timslångt tv-program. Generellt är hans framgångar mycket välförtjänta, grundade i den traditionellt mer tekniskt krävande repertoar som skulle följa efter wienklassicisterna, i takt med att själva instrumentet utvecklades.

Alla som har spelat på samtida instrument från det tidiga 1800-talet vet att dessa inte går att driva särskilt hårt rent dynamiskt. När nu Tengstrand kramar varje uns av forteklang ur den för kvällen inlånta Steinway-flygeln, känns detta inte bara stilhistoriskt orätt, det blir bitvis också oskönt rent klangligt. Till en sångare kunde man ha sagt "sjung starkt men skrik inte". Flygeln i fråga hade dessutom ett påträngande mellanregister och ett orkeslöst lägre dito.

Trots att Tengstrand just denna kväll avslutade inte mindre än 21 aftnar i Rikskonserters regi och med bara Beethoven på programmet, känns han inte som den idealiske uttolkaren härvidlag. De dynamiska excesserna är en sak, men här finns också stundtals en rastlöshet i ögonblickets musicerande, något som Tengstrand delar med andra unga pianister av i dag. "Tidsandan" kanske spelar in.

Tidigare generationers pianister sitter orubbade åtminstone som Beethoven-interpreter - och de ramlade inte nästan av stolen varje gång det kom till kraftfulla slutackord. Det fnissades glatt varje gång, förmodligen också enligt "tidsandan" - knappast som naturlig reaktion efter tungviktare som Pathetique, Appassionata eller quasi una fantasia.

Men vi återhör gärna Tengstrand i en repertoar hans stora pianistiska begåvning gör honom mer lämpad för.

CHRISTER EKLUND

Mer läsning

Annons