Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fattig toscakaka

Annons

Av de åtta operauppsättningar som de tre baltiska ländernas nationalscener gjort i Dalhalla är det bara en (Den flygande hollandaren 2002) som tagit sig några regimässiga friheter med stoffet.

Jag hade hoppats på en dynamisk regi av Tosca men helgens uppsättning i Dalhalla var konservativ på gränsen till feg.
Just Tosca ger en möjlighet att låta berättelsen bränna till genom att placera den i en annan tid och på en annan plats än Rom år 1800. Historien med statsterror, politiska flyktingar, kvinnovåld, sadism och kärlekens omöjlighet är tyvärr evig.

På senare år har flera svenska uppsättningar tagit fasta på det. På Norrlandsoperan stod exekutionspatrullen i ett dammigt parkeringshus, möjligen i det forna Jugoslavien.
På Folkoperan provsjöng Cavaradossi sin inledningsaria för managern Scarpia i en kontroversiell, febrig och fantasifull regi. Kungliga operan gjorde en konventionell uppsättning - men valde att iscensätta våldet så realistiskt att blodet bokstavligen flödade.

För Estniska nationaloperan tycks däremot de marginalanteckningar i Puccinis partitur som tidningen berättade om i fredags vara lika aktoritativa som Mose stentavlor.

Regissören Banionis för i programmet ett resonemang om tradition kontra förnyelse. Han landar i att ”traditioner tvingar oss att söka efter det sanna, att fördjupa oss i det ursprungliga i ett historiskt, kreativt och vitalt perspektiv.” Ändå väljer han det sömngångaraktigt trygga och konstanta.

Föreställningen påstås ge sig på jakt efter verkets eviga värden men tycks ha blandat ihop detta med jakten på den slutliga originalversionen, som Puccini skulle velat ha den.
Det är antagligen förklaringen till den långsökta dödsscen för Scarpia där han dör på ett skrivbord. Bocullos kostymering är dockskåpsartat klichémässig. Precis som Estniska nationaloperans La Traviata 2001 skulle Tosca inte förlorat särskilt mycket på att framföras konsertant.
Scenografen (Bocullo) för ett irrelevant, snömosartat resonemang i programmet om hur St Andreaskorset (första akten äger rum i kyrkan St Andrea della Valle) påminner om ett X (och därför inte väcker avundsjuka), som påminner om ett Y, som uppochned-vänt påminner om fredssymbolen, vilken blivit scenografins diskreta utgångspunkt!

Att läsa in de här symboliska resonemangen i vad som i förstone framstår som byggnadsställningar på scenen törs jag garantera är helt omöjligt också för en van operapublik. Bocullos parodiska deklaration är nära en kalkonstämpel.
Verket skildrar i stor utsträckning motsättningarna mellan konservatism och liberal upplysning, mellan en ögontjänande religiositet och en modern, personlig relation till Gud. Puccini lyfter in kyrkorglar och kyrkklockor i musiken.

På makronivån står slagen mellan Österrikes monarki och Napoleon Bonapartes republik. På mikronivån finns motsättningarna mellan makten (företrädd av Scarpia) och de fritänkande voltaireianerna (som Cavaradossi).

Målaren Mario Cavaradossi provocerar genom att föra in sinnlig skönhet i sina målningar i kyrkorummet. Han är både öppet kritisk mot överheten och revolutionär i det fördolda i det att han hjälper den krossade republikens konsul att gömma sig efter sin fängelseflykt. När Mario har en timme kvar att leva erbjuds han träffa en präst för att få syndaförlåtelse och sista smörjelsen, men Mario avböjer och skriver ett brev till sin älskarinna istället.

När han får veta att hans dödsfiende är undanröjd hänvisar han till en ”helig rättvisa”.

Sångerskan Floria Tosca är en uppburen diva som alla talar om i tredje person. Också hon själv. Tosca ber ofta i kyrkan, träffar sin biktfader regelbundet och berättar allt för honom. Hon ser sin konst som en lovsång. Hon donerar anonymt pengar till de kyrkans arbete för de fattiga. När hon tvingas välja mellan Marios död och att låta Scarpia ligga med henne anklagar hon Gud för att löna hennes fromhet dåligt.

Rollkaraktären utvecklas från ytlig fåfänga, eterisk förälskelse och lättväckt svartsjuka till dödligt hat och beslutsamt mod. Hon kan inte förlika sig med sin dödssynd - att ha gått så långt i sitt hat att hon mördat Scarpia - hennes händer är besudlade inför Gud. Hon kan inte lämna liket innan hon stängt dess ögon, knäppt dess händer, ställt fram tända ljus och lagt sitt smyckeskors på dess bröstkorg. Strax innan hon tar livet av sig själv vänder hon sig till Scarpia i förtröstan inför den yttersta domen.

Scarpia är så publik som möjligt när han beordrar sakristanen att göra klart för Te deum i kyrkan. Han har en religiös kompass, men väljer att göra fel av egoistiska skäl. Han använder vigvattnet för att söka förföra Tosca och han konstaterar att åtrån till henne får honom att glömma Gud.

Skådespeleriet i Tosca var i huvudsak övertydligt eller statiskt. Det är långt upp till den 40:e raden och det är troligen anledningen till att gesterna blev så svulstiga. Men mina erfarenheter är att i denna amfiteater når de små gesterna lika långt som den svaga sången.

Det var när Oksana Dyka (Tosca) i sin lustfyllda första akt med mycket små medel (blickar, leenden, pauseringar) balanserade sin uppflammande svartsjuka på det komiskas gräns som skådespeleriet berikade uppsättningen. Samma sak gällde Sergei Leiferkus (Scarpia) avmätta och pricksäkra maktgestaltning i den andra akten. Också Villu Valdmaa (sakristanen) hade ett fungerande spel.

I övrigt var det mycket traditionellt handviftande och långa steg över scenen. Statiskt skådespeleri utmärkte Badri Maisuradzes (Cavaradossi) insats.

Regi och skådespeleri är emellertid bara två av byggklossarna i en operaföreställning. Vi har tidigare i Dalhalla upplevt att orkester och sång räddar kvällen när teaterdelarna av operakonsten misslyckats.

I den här uppsättningen var det sången som förtjänade reservationslöst beröm. Sammansmältningen av Värmlandsoperans sinfonietta och Dalasinfoniettan gjorde en ojämn men godkänd kväll i orkesterdiket. Stråksektionen var ute på tunn is med en återkommande spretighet. Dirigenten Arvo Volmer var sångarorienterad och följsam.
Maisuradzes Recondita armonia gjorde inga större intryck, men hans väg från det introverta till det expressiva i E lucevan le stelle berörde starkt.
En mjuk bärighet infann sig i Leiferkus sång i den andra akten, där han får några melodier att arbeta med. Leiferkus har också självförtroende och rutin nog att inse att förtätning och forte inte är samma sak.

Om något år är det kanske bara Oksana Dykas sång man minns från den här uppsättningen - men den är å andra sidan minnesvärd. Det gick så lätt för henne; hon utstrålade ungdomlighet och kraft med sin rika, övertonsrika röst. Det var Dyka som var anledningen till att delar av publiken reste sig för en stående applåd.

Tyvärr var inte den teatermässiga inramningen så bra som hennes sång förtjänade.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons