Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En extraordinär man

/
  • Raoul Wallenberg, ledde en hjälpaktion för de ungerska juderna i Budapest från juli 1944. Han fördes bort 1945 av sovjetrysk militär. I dag skulle han ha fyllt 100 år.

I dag, 17 januari, skulle Raoul Wallenberg ha fyllt hundra år. I dag kommer också en bok som skildrar Wallenbergs liv.

Annons

Alex Kershaws bok Raoul Wallenbergs sista dagar, berättar om en ung idealist som satte sig över sin rädsla och med brinnande engagemang ryckte tusentals ungerska judar ur dödens käftar mitt framför näsan på nazister och pilkorsare.

I trots mot svensk byråkrati och neutralitet mutade, ljög och förhandlade Wallenberg loss fler judiska män, kvinnor och barn än någon annan enskild person. Siffran 100 000 nämns. Efter krigsslutet uppslukades han spårlöst i ryska fängelser. Hans försvinnande har överskuggat hans insatser, hävdar Kershaw, och vill med sin bok ändra på det förhållandet.

Raoul Wallenbergs tid som Budapests Röda nejlika var kort. Den sträckte sig från juli 1944 till januari 1945, då Eichmanns plan att utrota varje jude i Ungern börjat verkställas. Dit handplockades den 32-årige Raoul av den amerikanska War Refugee Board, som bildats 1944 för att hjälpa judarna. Till Ungern, som låg under Hitlers välde, kunde givetvis ingen amerikan skickas. Wallenberg åkte som legationssekreterare men lyckades förhandla sig till helt fria händer av svenska UD.

Från dag ett började han rädda judiska liv. Svenska skyddspass trycktes upp i tusental. Den som fick ett sådant hamnade under svenskt beskydd och kunde känna sig säker tills pilkorsarna hösten 1944 tog över Ungern från nazisterna. I motsats till tyskarna struntade de i all byråkrati, bland annat skyddspassen, och mördade till och med spädbarnen på Röda Korsets barnhem. Efter en sådan aktion föll Wallenberg i gråt. Det var enda gången han sågs mista sitt lugn.

Alex Kershaw beskriver hur Wallenbergs namn snart blev känt bland judarna och hur hans viktigaste insats var att återge dem människovärde och inge dem hopp. Överallt ingrep han, vid järnvägsstationer, i getton och källare. Han beordrade ss-officerare att öppna stängda godsvagnar och släppa varje jude med svensk anknytning. Blixtsnabbt förklarade han privata brev och annat som bevis på att vederbörande stod under svenskt beskydd. Med Adolf Eichmann och andra i toppskiktet knöt han direktkontakt. Glanslöst radar Kershaw upp historiska fakta från tiden och parar dem med berättelser från judar, som Wallenberg räddade livet på. Just detta, att författaren på intet sätt försöker dramatisera ett skede i Europas historia, som i sig bär fasans alla signum, ger framställningen dess tyngd.

Vintern 1944 sköts judar i massor vid Donaus strand. Kropparna föll i vattnet. Wallenberg raggade upp ambassadanställda som kunde simma och körde dem till motsatta stranden utrustade med rep. Där fick de dyka efter skadeskjutna kroppar. I bilar väntade läkare och sköterskor. En av hans medarbetare, 24-åriga Agnes Adachi, berättar hur hon en iskall natt fick upp femtio människor. Det kostade henne hälsan. Om Wallenberg har hon sagt: Åh! Det skulle vara lätt att bli förälskad i en sådan man.

Januari 1945 befriar ryssarna Budapest, läger vantarna på Wallenberg och för honom till fängelse i Moskva. Där slutar spåren 1947. Kershaw presenterar olika teorier kring hans försvinnande. En av dem går ut på att ryssarna ansåg Wallenberg vara tysk-amerikansk dubbelagent med juderäddandet som täckmantel och gjorde sig av med honom när han vägrade spionera för deras räkning. En annan hävdar att han dog av en injektionsspruta, därför att man ni Sovjet trodde att han kände till att ryssarna, inte tyskarna, låg bakom massakern i Katynskogen, där 20 000 polacker, därav 8 000 officerare, dödades 1940.

I Sverige slogs hans mors, Maj von Dardels, och hans styvfars liv i spillror under sökandet efter sonen. Båda tog till sist livet av sig.

Torrt, exakt och därför med bedövande genomslagskraft beskriver Alex Kershaw hur Raoul Wallenberg och andra besjälade män och kvinnor spelade ett livsfarligt spel om människoliv i krigets slutskede i Ungern. Men han hänger också ut svenske ambassadören i Moskva, svenska regeringen och Dag Hammarskjöld för att de teg sedan Wallenberg förts till Ryssland och han anför källor som anser att Wallenberg skulle blivit frisläppt om han fått regeringens stöd.

Raoul påstod vid ett tillfälle att han tog uppdraget i Budapest för att göra PR för sin familj, vars rykte rejält demolerats av kusinerna Jacob och Marcus. Deras lukrativa affärer med nazisterna under kriget fick en amerikansk hög militär att kräva att de skulle ställas inför krigsrätt. Alex Kershaw redovisar också detta utan kommentarer. Och han låter det stå helt öppet huruvida Raoul Wallenberg var spion eller inte.

Bäddat för omtolkningar alltså, av en extraordinär man i en extraordinär tid.

Mer läsning

Annons