Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dunderladdad patriark

Annons

När dåvarande statsminister Carl Bildt gav bort en slips med Bamse på till Bill Clinton blev det ett ramaskri bland unga moderater som såg en hårdför kommunist i den lille björnen och inget en konservativ partiledare borde befatta sig med.

De borde ha lugnat ner sig ett par hekto. Bamse är knappast en Fidel i blå luva. Möjligen är han smygsosse och dessutom småföretagarnas vän-bara fundamentalistiska marknadskramare kan sympatisera med Krösus och hans gangsterkapitalism.

Däremot finns det en hel del andra saker hos Bamse att haka upp sig på. Det är exempelvis sällan jag får spela mina egna skivor i bilen numera. I stället brukar cd:n "Bamse och lyckans dörr" åka på. Min irritation beror inte bara på att jag aldrig får lyssna på någon bra bilåkarmusik (Girls Girls Girls med Mötley Crüe och "de där från Borlänge" är dock godkända av den bakåtvände passageraren). Att tvingas lyssna på den mossiga inramningen till äventyret gång på gång gör att min nostalgiska välvilja inför Bamse gradvis nöts ner.

På picknicken i början äter alla "Brummelisas härliga sallad" och sörplar "Nina Kanins goda morotssaft". Efter att Skalman har visat en karta till Lyckans dörr säger Brummelisa att de lugnt kan åka ut på äventyr. "Det är verkligen något för grabbar".

Sedan drar männen iväg i ballong - till Egypten, Djungeln och Australien bara för att till slut landa hemma bland de egna kullarna. För "Lyckans dörr" är inget annat än dörren till det egna hemmet där familjen väntar med öppen famn.

Hade detta varit en isolerad episod så kunde det ha passerat obemärkt. Men faktum är att detta mönster genomsyrar hela serien. Lille Skutts tafatta uppvaktning av Nina Kanin (som lika gärna kunde ha valt rivalen Hoppe-Tuff om inte Lille Skutt tagit mod till sig och friat) illustrerar de femtiotalsmässiga könsrollerna i Bamse på ett tydligt sätt. Flickor är söta, initiativlösa och vill bli bjudna på kondis. Som gifta tar de hand om barn och hushåll.

Jag hade heller inte lyft på ögonbrynen om det handlat om Kalle Anka, en serie enbart ute efter att roa.

Men Bamse vill rättrådigt uppfostra oss. Att bli bättre kamrater. Att ensam inte är stark. Att ställa upp för varandra. Att använda cykelhjälm.

Och att kvinnans plats är i hemmet.

Nu invänder ni kanske och menar att Bamse inte vet bättre-han är ju inte världens smartaste björn. Men borde inte Skalman ha uppdaterat sig i den senaste genusforskningen och berättat för sin muskelstarke polare hur det ligger till?

Det mesta (för att inte säga allt) i Bamse började gå brant utför när familjer började bildas i stenar och stubbar. Serien blev tråkigare än en statlig utredning när moralkakorna började serveras utan spännande och roliga berättelser som huvudrätt. I takt med att ungarna ploppade ut ställdes också könsrollerna på sin spets. Som de även gör i verkliga livet.

Rune A borde ha hållit Bamses och Brummelisas relation till en oskyldig flirt och inte låtit dem ha "kramats länge, länge" i sänghalmen (är det förresten inte konstigt att Lille Skutt och Nina Kanin bara har ETT barn? De är ju kaniner...) Då skulle Bamse och hans kompisar obehindrat ha kunnat åka jorden runt utan att lassa över allt ansvar på sina fruar. Med roligare läsning som bonus.

Nalle-Maja är den enda ljuspunkten i ett kompakt genusmörker. Det är bara att hoppas att hon gör ett rejält uppror mot sin ultratraditionelle far och blir radikalfeministisk flata.

ANDERS.GUSTAFSSON@DALTID.SE

Mer läsning

Annons