Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emmabodarecensioner

Annons

Barbwires

Skogen, fredag

uSvarta tennis-tröjor, tvåfärgade tygbälten och kakibyxor måste vara seklets hittills fulaste banduniform. Men den är väl mest en ironisk gest, kan tänka. Svenska Barbwires låter bob hund möta Robert Johnson & Punchdrunks över en Dick Dale-singel och ett rockabillyriff. Instrumentallåtarna heter saker som "Passionsauce" och gruppen gör surfrocken med en viss panache.

Barbwires får tjejer att dansa tokdans framme vid scenkanten, och det är naturligtvis ett mycket, mycket gott tecken. Ett röjigt instrumentalkalas i skogsdungen. Smalt men kul.

The Mo

Skogen, fredag

uThe Mo glammar sent på fredagkvällen igång sitt ersättningsgig för "all the crazy people out there", och förvandlar omgående Rasslebygds lilla skogsscen till böljande läder-queer-glam-lackbyxe-partaj.

Gruppen är rutinerad och tät och har Bowies 70-talskatalog i ryggmärgen. Ett par av deras sånger spelas redan flitigt på radion och The Mo kommer naturligtvis att slå igenom STORT den här hösten.

Vilket bevisar att popmusiken är en vågrörelse där olika genrer och företeelser når nya generationer med 10, 20 eller ibland uppemot 30 års intervall.

The Mo är The Arks mer slickade och polerade kusiner. Och det känns nästan parodiskt att båda gängen stammar ur småländsk mylla. Vad sysslade de med i Växjö i början av 80-talet egentligen?

The Mo tonar ibland fram som ett Frankie Goes to Hollywood eller ett Sparks, men lika ofta låter musiken de lirar Noise eller gammal Intermezzo.

The Mo höjer armarna mot skyn i ett rungande "positive", och även om det är lite satsa-på-dig-själv-du-är-vacker-varning över poserandet så är anrättningen relativt frisk, spänstig och festlig. Partyband med stort P.

Slagsmålsklubben

Skogen, lördag

uFyra små nördiga gossar i lila t-tröjor på rymmen från pojkrummet lockar storpublik och får igång moshpitröj framför scenen med tv-spelsmusik och extra plinke-plonk.

Slagsmålsklubben kombinerar drag från Pluxus med drag från Chemical Brothers i Casiolandet och det är bitvis otroligt fult men också väldigt, väldigt gulligt. Alltihop är Frank i P3:s fel. Hade de aldrig börjat med inslag som "Syntax Error" hade Slagsmålsklubben blivit kvar i nördarnas slutna 8-bitarsuniversum där de hör hemma.

Men å andra sidan: tolerans är en dygd, och att se indiekidsen mosha som kängpunkare till programmerade picke-pock-sånger är bisarrt och skojigt.

Division of Laura Lee

Ängen, lördag

uEftersom jag själv är från Vänersborg känner jag mig lite extra stolt när staden nu äntligen lyckats avla fram ett rock'n'roll-band värt namnet. Division of Laura Lee är grymma vilken dag i veckan som helst, men gör en rent magnifik insats på Emmabodafestivalen.

Det kan tyckas absurt, men det hårdmanglande hardcoregänget är utan tvekan indiepopkalasets bästa band.

Gitarristen David Ojala är dagen till ära utklädd till Liam Gallagher och lirar gitarr på en gammal färgskavd Fender som ser ut att ha varit med på mer än en Scanbilsbränning och minkfarmsräd.

Gruppen som snott sitt namn från en Motowngudinna visar prov på obändig vilja och gör själfull protestrock av högsta kaliber. Division of Laura Lee lirar hemstadslåten "Black City" men hävdar att den handlar om Emmaboda i ett försök att charma över publiken på sin sida. Det behövs sannerligen inte. Publiken är redan där.

Vänersborgaren rockar som Silverbullit utan psykedelika, och om något band i universum förtjänar att bli nästa stora svenska rockexport så är det Division of Laura Lee.

Ett sagolikt rock'n'roll-band.

Laakso

Ängen, lördag

uNär svenska kvartetten Laakso bränner av ett tidigt, lågmält singer-songwriter-nummer på finska (!) känns det mesta kryptiskt, men sångaren på barstolen växlar till engelska och då skimrar gruppens musik likt guld i solskenet. Laakso är en av festivalens gladaste överraskningar. En förträfflig och udda singer-songwriter-konstellation med blås, bas och percussion i sättningen, fantastiskt vackra sångstämmor och en huvudsångare i finsk-kepa med en sångteknik där rösten ligger liksom högt i registret och är nasal och lite-lite halvsur på ett förödande vackert och stämningsskapande sätt.

Laakso vill vi absolut höra mer av. Mycket mer.

Franke

Skogen, lördag

uBröderna Franke och deras stökiga popband kommer ursprungligen från Blekinge men dyrkar numera Morrisey och The Smiths från nya hemstaden Göteborg. En kollega med järnkoll på indieterritoriet har hört ett par låtar från en demo eller singel och berättar inför spelningen att det låter "tidig Jesus and Mary Chain, men på svenska".

Live låter det dock mest skrotupplag. Det skriker i gitarrerna, det finns ingen bas, det sjungs förvisso på svenska vilket är gott, men eftersom sångljudet är nedskruvat till intighetens gräns i ljudbilden så vet endast Gud eller möjligen djävulen VAD som sjungs.

Franke låter skräp. Men med potential att bli hur jämra bra som helst.

Låter det märkligt? Det kanske det är också. Men bortom den ynkliga och olidliga ljudbilden hörs det antydningar till storhet, antydningar till en skramlig, gitarrdriven mix av Thåströmrock och känslosimmmande engelsk 80-talspop med svenska texter.

Franke gör ett uselt gig på Emmaboda. Men visar ändå att de kan bli nästa Weeping Willows.

Sobsister

Skogen, lördag

uÄnda sedan jag såg dem slunga sig på knä på demoscenen under hårdrocksfestivalen i Norje för ett antal år sedan har jag haft ett gott öga till Sobsister. De har varit skitbra länge-länge, men det har liksom aldrig riktigt velat ta sig för bandet. Kanske inte så konstigt. Ett svenskt band som gör låtar på tyska tigger inte precis om att sälja guldplattor. Frånsett Vikingarna då, förstås.

Sobsister gör en dunkel, vacker, egensinnig och glad konsert på "världens bästa festival". De avslutar med en fantastisk, hoppfull kärlekspartyrökare från en spritt ny skiva som kom i våras.

- Forget your misery, leave your heart with me, I will always be around...

Publiken vägrar acceptera någonting annat än extranummer, vilket ställer till med problem för Sobsisters eftersom trummisen Darren Ward är ny i bandet.

- Vi har faktiskt bara hunnit repa in de låtarna vi spelade nu...

Sobsister kör sin sistalåt i repris. Den avspända, extra busiga versionen. Det funkar finfint.

Mer läsning

Annons