Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elvis&Jesus&jag

Annons

Hans polisonger såg ut som ett par överkörda ekorrar och rörde sig väldigt roligt när han pratade.

- Det här, sa mannen, det är rock'n'roll.

Jag stod bakom honom i kön till disken på varuhusets skivavdelning, där man för najs-prajspengar kunde köpa allt som blev över vid senaste rean.

Jag hade frågat efter och hittat "All this useless beauty", Elvis Costello & The Attractions-albumet från 1997. Mitt gamla ex var för repigt för att cd-spelaren skulle fatta att det gick att spela, så därför stod jag där jag stod.

"All this useless beauty" är pop med countryflirtar, så underbar att den inte går att vara utan.

- Elvis bästa är "Heartbreak hotel", sa han.

- Nej, det är "I want you" från "Blood and chocolate".

- Elvis har aldrig gjort nåt som heter så. Nej, inte Presley, men Costello.

- Jag känner igen namnet, sa han och rev efter läsglasögonen i innerfickan på sin slitna skinnpaj.

Han frågade om han fick titta på konvolutet.

- Vilka jäkla brillor, sa han.

- Men jäkligt suverän musik, framhöll jag.

Han undrade om Costello hade varit med i "Söndagsöppet" nån gång. Jag svarade ärligt, att jag inte visste.

- Han ser ut att vara en sån som skulle platsa där. Presley ska det vara. Ingen kommer upp i hans klass.

Symboliskt klapprade han med sina boots i golvet som avstamp för första lektionen i Rockens Historia.

- Känner du till nåt om Elvis? Han var arbetargrabb och fick slita hela sitt liv. Först som lastbilschaufför, sen som artist. Överste Parker körde med honom. Skivor, turnéer, Las Vegas-shower...

- Och sen hade han ju Graceland att sköta alldeles själv, sa jag.

- Nej, det fixade andra åt honom, förklarade mannen och missade ironin.

- Elvis är den störste. Alla hans låtar höll hög klass. Ta bara "Suspicious minds", "Love me tender" eller "A little less conversation", du vet hur de låter, eller hur? Du har ju skrivit att du gillar "Suspicious minds".

- Läser du mina spalter?

- Ja, men inte när du skriver om Lundell. Han har ju ingen röst, det ska sångare ha.

Jag försökte förklara att det är nåt annat med honom, att det han gör är ärligt och att det går rätt in i hjärtat på mig.

- Samma sak är det med Elvis för mig. Jag växte upp med hans musik. Beatles fastnade aldrig och Rolling Stones var för skräniga.

- Tommy Steele, hur var han då?

- Han hade inte en chans, engelsmannen.

Jag sa att Kinks är ett av mina favortband.

- Engelsmän, jag vet, fortsatte han, men blev inte dom hårdrockare på slutet? Tragiskt.

- Precis lika tråkigt som att Elvis blev en lallare med bra röst, kontrade jag.

- Visst, sa han och dunkade mig i ryggen.

Det var min tur att betala.

Vi hann ändå komma överens om att "In the ghetto" är Elvis Presleys bästa låt.

- En frälsarlåt, sa han.

Och på nåt vis fick hela scenen samma namn som en gammal Lars Demian-cd:

"Elvis&Jesus&jag".

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons