Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elsa Grave är borta "

Annons

Det betyder också att en författargeneration - den rika 40-talsgenerationen - håller på att glesas ut. På rak arm kan jag bara erinra mig tre författare med den tillhörigheten som fortfarande lever: Ragnar Thoursie, Bengt Anderberg och Rut Hillarp.

Elsa Grave debuterade 1943 med diktsamlingen Inkräktare. Som hennes litterära genombrott räknar man den tredje boken, även den en diktsamling, Bortförklaring, 1948. Året därefter gjorde hon debut som dramatiker med radiospelet Medusan och djävulen. Samma år publicerade Grave en samling småprosa som rymde både dramatiska och lyriska inslag. 1955 kom så hennes romandebut med Ariel.

Diktsamlingen Sataneller, utgiven 1989, blev hennes sista bok. Sammanlagt publicerade Elsa Grave tjugosju böcker och hon har genom åren tilldelats flera utmärkelser för sitt författarskap.

Göran Palms inspirerande essä i tidskriften BLM 1957 var nog den första riktigt gedigna analysen av hennes författarskap. (En essä som författarinnan inte tordes läsa förrän ett år efter det att den hade publicerats.) Palm visar hur intensivt Elsa Graves uppväxtmiljö har kommit att prägla hennes språk. Han kallar hennes språk för ett "trädgårdsspråk" och anser att det är förknippat med "en sluten idyll". En trädgård som omsider fick ett påträngande drag av instängdhet och som blev ett motiv som hon fördjupade i sitt författarskap.

Trädgården som Elsa Grave rent konkret upplevde under sin barndom fanns i Nyvång i norra Skåne, där hon växte upp. Den låg alldeles intill en gruva, vars askberg lärde henne att misstro skönheten. Det räckte med att hon rörde en ros i trädgården för att hon skulle bli svart om händerna.

Elsa Grave präglades av sin uppväxttid på många sätt. Hon var 21 år när andra världskriget bröt ut och erfarenheten av detta krig formade på djupet hennes utgångspunkter som författare och människa. I en lång intervju som jag gjorde med henne i tidskriften Vår Lösen för tjugo år sedan, (1983:1), berättar hon att hon var i Berlin samma dag som tyskarna gick över gränsen till Polen. När hon reste genom landet såg hon trupptransporter, på väg mot förödelsens platser.

Det var naturligtvis så att andra världskriget formade 40-talsgenerationens författare, precis som Vietnamkriget och medvetenheten om de ojämlikheter som råder på jorden formade oss som började att publicera oss på 1960-70-talen.

Göran Palm betonar att moderskapet är Elsa Graves viktigaste tema som författare. Litteraturvetaren Eva Lilja menar i en studie att Grave blev ett mönster - en urfigur - för hur en ny kvinnlig lyriker skulle vara för andra som kom efter henne.

Elsa Grave attraherades av föreställningen om oordningen som skapandets centrum, vilket inom parentes sagt inte var det lättaste för hennes närmaste i vardagslivet. Hennes oemotståndliga rapport från sin skrivarverkstad, "En tid i paradiset", berättar en del om det. Hon brukade ofta tala om att hon ville vara en "störning". Det gjorde hon då förstås med glimten i ögat. Men genom att vara en "störning" ville hon integrera en potential för att, konstnärligt sett, kunna uttrycka något viktigt om livet.

Elsa Graves författarskap blev med åren alltmer politiskt, i den meningen att hennes dikt blev mera öppen för de stora globala problemen som världssvälten, kärnvapenkriget, u-landsproblematiken och miljöfrågorna.

Det var Elsa Graves åsikt att det var farligt för henne som konstnär att bli dogmatisk. Som konstnär, ansåg hon, måste hon hålla sig till hypoteserna, det vill säga vrida och vända på perspektiven och bevara konstens eviga funktion att alltid ifrågasätta. Hon ville över huvud taget undvika att hamna i stelnade schabloner, vänster-högerskalan i partipolitiken, menade hon, var en sådan. En hållning som väl svarade mot den i grunden oppositionella livshållning som hon gjort till sin.

Men när miljöpartiet dök upp i svensk politik, gjorde Elsa Grave ett avsteg från principen att inte vara engagerad i ideologiska rörelser, och hon fanns med på miljöpartiets listor i valet 1982. Hon var inte säker på att det var hennes väg i livet. Men då hon fann att miljöpartiet stod för så mycket som också hon stod för, blev ett partipolitiskt engagemang ett nytt sätt för henne att närma sig världen. De insikter som då kunde bli hennes, ville hon inte gå miste om.

Elsa Grave var en sällsynt färgstark, slagfärdig och rolig människa. Mina muntra möten med henne på gator och torg i Halmstad kommer jag alltid att minnas med stor glädje. För en identitetstörstande ung författare, var samtalen om livet och litteraturen hemma hos Elsa på Blomstervången viktiga händelser. Att bli sedd av henne som en i gänget var mycket inspirerande.

STEN JACOBSSON

Mer läsning

Annons