Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elegant metaopera

Annons

Erik Lindegrens klassiska omarbetning och nyöversättning av Verdis Maskeradbalen betonar maktspelet inför mordet på Gustav III på kärlekshistoriens bekostnad.

Men Claes Fellboms regi i Folkoperans uppsättning på Ulriksdals 250-årsjubilerande rokokoteater återinför kärlekens förtärande kraft i operan. Fellbom lägger dessutom till ett metateatralt inslag som för omväxlings skull inte känns som nyförälskat postmodernistisk konstruktion.

Gustav III (Stephen Smith) framträder som pjäsförfattare och regissör under ouvertyren och i en prolog i den sommarvackra parken utanför teatern. Vid entréerna hälsar han rentav på enskilda personer i publiken, på franska naturellement, som vid galapremiären domineras av ministrar, kungligheter och näringslivstoppar.

Slottsteatern får ta plats i dramat i sig själv. Maskeradbalen på Ulriksdal är en tidsmaskin som faktiskt fungerar. Närheten till scenen för de drygt 200 i publiken ger operan en intim nerv. Framställningen av de två första akternas räcka underbara melodier gör totalt sett uppsättningen till en fullträff.

Mordet på en statschef, som gav Verdi censurproblem på 1850-talet, kittlar fortfarande. Publiken får som program en mapp från en avskriven polisutredning (Gustav III förlåter ju konspiratörerna) med bilder ur Palmespaningarna, suddiga spionbilder, obduktionsprotokoll, bevismaterial och fotokonfrontationer.

Störst gensvar av aktörerna får barytonen Marcus Jupither som Holberg. Det beror på hans trovärdiga vändning från trohet till hat när han anklagar Gustaf III för kärlekshistorien med Amelia. Sångligt väljer Jupither en tolkning som tvingar honom att pressa sig. Han skulle vinna på ett tätare vibrato. Recensenten hade gärna hört alternerande Mikael Weinius i rollen.

Silvia Moi är en förtjusande silvrig page (Oscar), men hänger i luften regimässigt. Marianne Eklöf tar i så att hon ofta står på tå, men gör ändå en välfokuserad och tätt intensiv mamsell Arfvidsson.

Sten Wahlund har gjort Anckarström i samtliga svenska uppsättningar i mer än 30 år, förutom den på Parkteatern. Vi minns honom från Dalhallas operafestival 1999. På Ulriksdal är tolkningen svartare, men rösten en lika granithårt ringande bas som förr.

Unga Anna Artursson har höjd och kraft för Amelia (Verdi föreskriver ju en dramatisk sopran för denna förtvivlade kvinna), men saknar möjligen nyanser i såväl skådespeleri som röst. Det förvånar inte att hon sjungit Freja i Rhenguldet och Elisabeth i Don Carlos. Högt är lika med kraftfullt för Artursson.

Smith är en mycket njutbar spintotenor. Han börjar utsökt och det är lätt att förlåta en amerikansk brytning. I andra akten harklar Smith sig ofta, men han rider ut röstproblemen och griper tag med sin döende monark i avslutningsakten.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons