Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ELD mot IS

Annons

Jag brukade sitta på huggkubben bakom vedbon i Sköttsveden, där myggen surrade och tät sly gjorde dagern halvdunkel, lyssnande på en batteridriven bordsradio inklädd i vadderat mörkrött skinn.

Jag täljde på en pinne med en Morakniv och lyssnade på Wimbledon. En av prestationerna svarade otvivelaktigt Tommy Engstrand på Radiosporten för. Matchen som skulle bli Borgs sista i en obruten svit om 41 segrar var semifinalen 1981.

Borg vände, som alltid, ett hopplöst underläge mot Jimmy Connors och sluggern Engstrand skrek, stönade, hulkade och grät sig igenom de fem seten på ett sätt som Lasse Granqvist bara gör i dag. Mina nackhår reste sig.

Sedan detroniserades Borg av den nye kungen i finalen och sex månader senare hade han lagt av, 25 år gammal. Hans rival, som var 22, skulle aldrig tycka tennisen var lika viktig igen. Han tjatade på Borg att komma tillbaka, att bara komma med en plausibel förklaring, men icke.

Vad var det som var så otroligt upphetsande med de här matcherna? Varför blev de sporthistoria? Man måste ta det från början:

Det är svårt att tänka sig något mer konservativt än The All England Lawn Tennis & Croquet Club, som arrangerar Wimbledon. Amatörism, oklanderligt uppträdande, gentlemannaskap, nypressade tennisshorts och 70-åriga pensionerade flygvapengeneraler (ofta earl eller lord) som linjedomare - det var sådant som präglade turneringen.

Därtill hade den en publik som såg på tennis ungefär som på hästtävlingarna vid Ascot: Ett tillfälle för avmatta applåder, jordgubbar och champagne samt möjlighet för damerna att vara the smartest med den nya hatten.

In på denna scen stormade som fjunig 17-åring den Björn Borg som åtminstone såg ut som en popstjärna. Så där långt hår? På centrecourten? Han hade börjat mala sönder topp 10-spelare som 15-åring. 1973 var han rankad sexa, gick till kvartsfinal i Wimbledon och Borgmania utbröt.

Tonåriga flickor blev som galna, ropade utanför hans hotell, drog i hans kläder när han klev ur bilen, skrek sig igenom matcherna. Lorderna i turneringsledningen skrev året därpå förgäves långa förmanande brev till rektorerna för Londons flickskolor.

McEnroe förnyade på andra sätt. Som 18-åring gick han till semi 1977. Det rytande, oberäkneliga odjur som är den engelska tabloidpressen, utnämnde McEnroe till The Superbrat (efter att han vägrat spela vidare eftersom duvorna vid banan kurrade för högt). Han stod för upproret, egocentrismen, regelbrotten. BBC följde honom genom turneringarna med en mikrofon i vilken han hördes hålla långa monologer där han kallade linjedomare "jordens avskum".

McEnroe var en genial spelare. Borg en metodisk. McEnroe saknade spärrar. Borg var en isstod av självbehärskning. McEnroe visade kasten i sitt psyke för världen. Borg var helt outgrundlig, inkapslad, okontaktbar, monomaniskt inställd på att vinna nästa boll och därmed den sista. McEnroe var totalt oförutsägbar. Borg var en extrem vanemänniska och hade barocka regler som att hans föräldrar bara fick komma till Wimbledon jämna år.

McEnroe tränade knappt - han spelade dubbel i stället (vinner fortfarande ATP-turneringar!). Borg tränade som besatt och lade inför Wimbledon helt om slagteknik från den grustennis han använde för att varenda år vinna i Paris, vid något tillfälle genom att släppa löjligt låga 21 games under en hel turnering. McEnroe, som regelmässigt drog på sig poängavdrag med sitt exploderande "You cannot be serious!", betedde sig alltid som om han vore i kyrkan när han mötte Borg. Till slut måste giganterna drabba samman i Wimbledon.

När de klev in på centrecourten klockan 13.45 den 5 juli 1980 förstod många att något stort var på väg att hända. Klockan 18.11 hade en match utspelat sig som överträffat allas vildaste fantasier.

Grusspecialisten Borg hade vunnit turneringen för femte gången i rad. Men han skulle aldrig vinna mot McEnroe i en grand slam igen.

Nu har det gått 25 år sedan den litet avslagna final McEnroe vann över Borg, efter vilken Borg medgivit att hans vilja att vinna, att fortsätta med tennisen, redan hade börjat falna.

Den här rivaliteten (tennismatcher slutar inte oavgjort även om det står 7-7 totalt 1978-1981 mellan Borg och McEnroe) är naturligtvis något av det mest tacksamma ämne för sportlitteratur som finns.

Malcolm Folley och Tim Adams skrider till verket på två mycket olika sätt. Folley med en närhet till ämnet som imponerar. Han har intervjuat alla om allt. Han stod i spelargången den 13 september 1981 när Borg utan ett ord lämnade Louis Armstrong Stadium och topptennisen.

Folley, sportchef på Mail on Sunday, har tagit reda på de mest häpnadsväckande fakta. Att Borg alltid sov som en sten, naken, på samma hotellrum, med luftkonditioneringen på tolv grader, före alla finaler i Wimbledon. Att Borg var ökänd för att gapa på domare och vara dålig förlorare, tills Lennart Bergelin helt enkelt spöade upp honom när han var 15.

Tim Adams, som skriver om litteratur, mat och konst på Observer, gör något helt annat. Han skriver om epoken - med Thatcher och Six Pistols. Han ser Borg och McEnroe som förlängningar av samhällstillstånd. Som titeln antyder lägger han 25 år senare McEnroe på psykologdivanen. Han gissar vilt kring McEnroes själsliv.

Båda böckerna är stor sportlitteratur, av en art jag inte läst någon svensk prestera.

Läs.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons