Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Egna utrymmen fyllda av minnen och drömmar

Annons

Varje människa har sina egna utrymmen - mellanrummen i vardagen där det går att dra sig tillbaka i sig själv.

Egna utrymmen är också titeln på en nyöppnad utställning i Dalarnas museums entréhall där Katarina Warrenstein och Dag Joelsson från Stockholm (med sommarhem i By kyrkby i Avesta) visar måleri, skulptur och objekt.

Det egna utrymmet varierar genom livet, för att till slut koncentreras i äldreboendets höj- och sänkbara sjuksäng. Katarina Warrenstein har gjort en sänginstallation för två, där den ensamma vakenheten balanseras av den trånga gemenskapen. Upplevelsen av skör hjälplöshet har hon understrukit i materialen, där magra ben och armar av terrakotta hålls ihop av en bål av mjukstoppat tyg, precis som på gamla dockor.

Många tar sig eget utrymme utan att det ens märks. Kanske i tyst koncentration över ett handarbete, mitt i vardagsröran. Katarina Warrenstein ser den "förspillda kvinnokraften" som medel för meditation. Hon låter de virkade spetsmönstren bilda små hyddor av egna världar, där flickböckernas Kulla-Gulladrömmar frodas i lönndom.

Utställningen bygger på flera mindre installationer som uttrycker minnen och drömmar i en fragmentarisk ström.

Den idealiserade mamma-pappa-barnrelationen manifesteras i tre tummade bronsstoder med infogade porträtt. Allt handlar om hur man försöker få ihop en egen värld av det som står till buds. Kring objekten står en doft av folkhemsdröm och 60-tal, färgerna är murriga, ibland skrikiga. Stämningen av invand trygghet bryts mot en oro, en känsla av instängdhet.

Dag Joelsson och Katarina Warrenstein, som träffades på Konstfack i slutet av 70-talet, uttrycker sig med okonventionella, ofta enkla material och miljöskapande föremål. Dag Joelsson använder gärna de uppfinningar hans pappa, som var en fixare, lämnade efter sig. Till exempel en snabbtelefon hopbyggd med en matlåda.

Egna utrymmen gömmer på rester på ett obestämt förflutet där roligt och sorgligt, högt och lågt möts.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons